En kerub i elstolpen

Jag vaknar av kylskåpet. Jag bytte till mig det mot en kaffekokare jag fick som tack av Magnus Linton för ett lägenhetslån i Bogotá för många år sedan, vilket var ganska orättvist mot den fina kaffekokaren. Det frustar, stånkar och låter som den gamla generatorn på byns sjukhus. Barnen sover fortfarande, som kattungar med Francescas fot i Salvadors armhåla, Illampu i ett osannolikt sicksackmönster under och över deras kroppar och det tar flera nyvakna sekunder innan jag fattar vad jag hört – ELEN! Upp med dörren, kisa mot den starka morgonsolen och se….. en sjungande kerub. B-A har klättrat upp i min elstolpe med sin tunga kropp och besjunger morgonen med len röst.

“Vem ringde?, frågar jag.”

“Arkitekten, säger han och så skrattar vi för vi vet båda vad som är så roligt.”

När elen går är det ”stadsfolk” som slänger sig över mobilerna. Jag är i och för sig ingen urban människa i bemärkelsen storstad (född Karlshamn), men här är jag det, i alla fall det gäller el. Uppväxt med mottot: Tänd lampan när du läser så du inte förstör synen! Här sitter de flesta i ständigt halvmörker och nystar garn, virkar väskor eller läser läxor. Det sorliga är att de inte gör det för att spara miljö utan för att spara pengar, medans de som flyttat in (som exempelvis jag och Arkitekten) har någon slags romantiskt bondebild i bakhuvudet att det ”är mysigt” utan el. Ändå är det vi som är de första att slänga oss på telefonen när elnätet faller.

“Men vänta, du hänger i min stolpe. Är det vårt fel?”

B-A är snäll idag.

“Nä, säger han, sänker rösten och nickar mot grannen borta på kullen mitt över. Det är nog Arkitektens. Man har ju hört, att han byggt ut…”

Det blir ofta såhär när det gäller elen. Utpekande och anklagande sådär. Egentligen tycker jag att det är elbolagets fel. Vi betalar ju för en tjänst och då är det deras ansvar att bygga ut nätet. Men det säger jag inte till B-A. Han är ju elbolagets man och kanske inte kommer

Kolsvart

Det är först när jag stänger av motorn som jag fattar att allting inte är som det ska, ingen kyrkomässa på grannens radio, ingen såpopera brusar nere hos Paola, inget varmrött sken lyser från springorna i Marías dörr. Förutom enstaka eldflugor och mobilficklampans gröna stråle är allting kolmörkt, knäpptyst och – för några sekunder – nästan andligt. I alla fall tills min sexåring Salvador krockar med ett träd.

“Aj!”

… tvillingsyrran Francesca blir dyngsur av ett regnvått bananblad..

“Iiiiiiii!”

… lilla Illampu vaknar tröttsur i sin stol…

“Uuuuuuhhh!”

.. och så jag:

“Fan.”

För nu börjar PROCEDUREN. Leta upp två skruvmejslar – en stjärn och en plan – treva mig fram till husets baksida, skruva loss det rostiga locket till basförsäkringen, upptäcka att den är död, säga fan igen, snubbla över hunden, tända ljus i uteköket, leta upp husnyckeln under hemliga stenen, fumla in tre barn till sängen, hjälpligt knyta fast myggnätet och lägga mig med datorns sista batteri och undra om det är symptomatiskt eller konstigt att börja en blogg om colombianskt landsortsliv med strömavbrott?

Man MÅSTE nog förresten göra det. Elen försvinner nämligen ungefär två gånger i veckan, av någon anledning oftast under helgen och det är, på sitt sätt – helt i sin ordning. Allmänningen fick sin första elinstallation i slutet av 90-talet då invånarantalet låg kring hundra. Sedan dess har bygden växt med buller och bång, men inte elnätet. Det hotas ständigt av nedfallande träd, el-tjuvar, överbelastning, ett ganska frånvarande elbolag och en energi-oberoende befolkning som kan gå i flera dagar utan att hojta till.

Det finns för övrigt två hojt-alternativ. 1). Leta upp bygdens inofficiella elektriker Espedito 2) Ringa elbolagets man B-A. Ingen av dem funkar så här dags. B-A sover (och blir sur om man väcker honom – jag har provat!). Och Espedito…  å jag kan se honom framför mig, leende i sitt sköna kvällshäng med cig i gipan, mitt uppe i någon av de två rivaliserande borgmästarkandidaternas politiskt färgade soundsystems. Eller vänta.. nä. Det hörs ingenting inget diskodunk borta från Jesus bar. Hela bygden verkar vara utan el. Skönt på något vis.. romantiskt liksom.. det är ju precis just så som det var ”förr”,  för en sådär 10 år sedan….

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...