Ticunasagor

Igår kväll besökte vi en gammal vän till Julian. Ticuna-kvinnan Alba, hennes dotter och dotterdotter bor i ett ursprungssamhälle några timmar uppströms från Leticia. Vi satt hela kvällen och lyssnade på Albas berättelser. Hon gör det varje kväll, berättar för barnbarnet och för de andra som vill lyssna, om Apan, den Rosa Delfinen, Kolibrin, Anacondan och alla andra djur som hos Ticunas ses som andeväsen. Till sin hjälp har hon egensydda dockor gjorda av barktyg, en krokig stav med frön uppevid som skramlar när hon bankar den i marken och en trumma av tapir-skinn.

Det är enormt spännande berättelser. Igår blev de ännu starkare i skenet av vad vi pratade om efteråt. ”Historierna försvinner”, sa Alba. ”Jag berättar dem varje dag. Det är min uppgift innan jag dör, att berätta så mycket som möjligt för alla som vill lyssna. Men det är inte så många som lyssnar längre. Att lyssna är det svårt. Att lyssna är det svåraste.”

Jo, hon har nog rätt Alba. Ticuna-folkets gamla historier trycks i tusentals böcker, görs om till barn-tv och gestaltas på Bogotás teaterscener. Det är fint. Det kan bli jättebra. Det når ut till massor. Det är enklare. Men, det är inte samma sak att sitta framför TVn eller bilderboken som att bänka sig på en gammal trästock i Albas fina hus när kvällsgrodorna nyss börjat kväka i djunglens mörker.

Tack Alba.

Så ska jag i igen!

När man besöker Amazonas verkar det typ omöjligt att bada. Det finns pirayor, krokodiler och en fisk som simmar in i ditt urinrör för att växa till sig.

Dessvärre verkar detta inte bara stå i turistinfo.

Först berättade gubben som sålde tinto till mig i Puerto Nariño att en man försvunnit när han badade härom året. När de hittade honom dagen efter fanns bara skelettet kvar. Sen berättade en grabb på det antropologiska museet att en flicka i femårsåldern just fått sin fot spetsad av en rocka. Och igår berättade Alba att Ticunafolket aldrig skulle få för sig att hoppa i sjön Tarupoto, för där kryllar av pirayor.

Mmm, fast det är roligare att falla pall för grupptrycket. Amazonas flodbäddar i februari ser nämligen ut som Kolleviks badplats i juli.


Första raden: Hamnen i småstan Puerto Nariño. Andra raden: Sjön Tarapoto och stranden i Ticunasamhället Santa Clara

Jag är i PeruBrasilienColombia

Leticia är en colombiansk stad med 35 000 invånare mitt inne i Amazonas. Det finns inga vägförbindelser. Från Bogotá kan man bara komma hit med flyg.

Annars kan man komma lite varstans, tycker jag.

Vi tog en båt.

5 minuter senare var vi i Santa Rosa, Peru.

 

Sen tog vi en båt till.

 

7 minuter senare var vi i Tabatinga, Brasilien.

 

Sen frågade jag nån var Colombia låg. Vi gick i 20 minuter åt det håll personen pekade.

Och så var vi i Leticia igen.

När jag var liten drömde jag om att vara i Nordens treriksröse. Jag föreställde mig att jag hoppade mellan de olika länderna. Jag kom aldrig dit. Men det här är nästan lika bra.

 

 

Du ser ledsen ut, sa Salvador till apan

Amazonas, vilka djur tänker ni på? Apor, papegojor och jaguarer, eller hur? Denna trio får väl med god marginal räknas som en typisk Amazonas-bild inför besökarens blick.

Det märktes idag på restaurangen i Santa Rosa på Peru-sidan. De hade två apor, entigrillo-unge och en papegoja. Aporna var bundna, med stort spelrum visserligen, men repet kring halsarna såg inte ut att göra dem säkskilt lyckliga. Kattdjuret var bundet med en kedja och låg på ett bord och sov. Ibland öppnade den ögonen en smula för att sluta dem igen några sekunder senare. Papegojan var den enda som var fri. Vingarna var faktiskt inte klippta, men ändå satt den kvar där på sin stege. Kanske hade de haft den sedan den var liten.

Jag är ingen apa. Jag kan inte veta vad de känner över att ha ett rep kring halsen. Kanske är de olyckliga. Kanske är de inte det. De kanske tvärtom trivs med den snälla restaurangägar-tanten som verkade älska sina djur över allt annat. ”De tycker om att vara här, de har varit här sedan de var små. I djunglen blir de dödade, uppätna, kanske sålda. Jag ger dem jättegod mat. Vi håller av dem.”

Men det var otäckt när hon tog Julian om axeln och sa att eftersom han blivit stammis där under sina otaliga Amazonasresor genom åren naturligtvis slapp betala för att fotografera djuren. ”Alla andra måste betala. Det ger mer pengar än restaurangverksamheten.”

Amazonas treenighet – papegojan, jaguaren och apan – säljs till turister redan innan resan. Flygbolagen vinner. Sen säljs den på plats som fysiskt fotografi. De mindre turistentreprenörerna vinner. Sen visas de upp på ”Amazonas-foto-kvällar” runt om i världen. Jag var där. Jag såg dem. Jag missade ingenting. Turisterna vinner. Fler människor hugas till sina Amazonasresor.

Under tiden sitter en av många små förlorare och suger på en matbit som barn kastat till dem.

”Du ser ledsen ut”, sa Salvador till apan.

”Han kanske är hungrig”, sa Francesca. ”Vi ger han nåt”.

”Titta”, sa Illampu. ”Nu blev han glad!”

Om det bara kunde vara så enkelt!

Jag låtsades det idag, att det var så enkelt. Salvador, Francesca och Illampu är inte redo för den stora lektionen om Amazonas utbredda illegala djurhandel. Sa bara att alla djur är lyckligare när de är fria bland träd.

Jag är egentligen här för att skriva om barn i Amazonas. Nu vill jag hellre skriva om det här. Tyvärr – verkar det som – har det senare potencial att bli en mycket sorligare historia.

Vi litar på Colombia

Det har väl varit en hel del (berättigat) skitprat om det colombianska sjukvårdssystemet på den här bloggen, men vissa saker är bra – exempelvis att vaccinationer är gratis – även för utländska 50 plusare.

Mamma tvekade först om att följa med oss på min reportageresa i Amazonas. Det var ju så hemskt många vaccinationer som man behövde. Det kostade flera tusen spänn. Dessutom var man tvungna att ta dem tre veckor innan avfärd. Biverkningar kunde vara feber, illamående, trötthet osv. Till råga på allt, skulle min gula-febern vaccination inte gälla. Jag tog den -99 och den håller bara i 10 år. Malaria-kuren skulle dessutom påbörjas en vecka innan avresa och fullföljas någon vecka efter hemkomst.

Men i Colombia är allt annorlunda. Vaccionationerna till djungelområdena är gratis – även för min mamma som inte är bosatt här. Man kan ta dem samma dag man ska åka (till och med på flyplatsen om det skulle vara). Gula-febern-vaccinet håller dessutom i 20 år, vilket betyder att jag inte behöver sticka mig igen. Det blir heller inga biverkningar. Malaria-tabletter tar man I FALL ATT man får malaria, alltså inte i förebyggande syfte utan som medicin.

Hrm. Vem ska man lita på då?

Tja, eftersom vi åker imorgon så finns det inget annat val. Vi litar på Colombia.

Mamma ska inte få Gula Febern

Tillbakablick över spagettin: Colombias andra plats i Happy Planet Index

Johannes bor i Bogotá och bloggar, liksom exempelvis ANNIKA och jag, om livet i Colombia. Just nu verkar det finnas ett mystiskt samband mellan mig och Johannes. Hans senaste två inlägg i bloggen “Er man i Colombia” tar nämligen upp precis vad vi nyss pratat om över spagettin ikväll – Bogotás slumområde Ciudad Bolivar och att Colombia är ett av världens “lyckligaste” och “ekologiska” länder.

Det senare UTGÅR FRÅN HAPPY PLANET INDEX härom året. HPI mäter hur lyckliga ett lands befolkning upplever att de är kombinerat med deras ”ecological footprint” (alltså hur lite/mkt negativ miljöpåverkan som sker per capita). Colombia kommer på andra plats.

Jag hade svårt att tro det när mamma berättade det för mig. Ändå, precis som Johannes så målande skriver, så känns det inte obegripligt. “Jag slås av alla skratt när jag är här”, skriver han. “Höga, hjärtliga. I butiker och i trappuppgångar möts man ofta av ett leende och en blick som ser en…”.

Jo, jag kan hålla med. Dessutom, trots ganska total avsaknad av miljötänk, så lever de flesta colombianer jag känner otroligt miljövänligt, konsumerar pyttelite, har ingen bil, flyger aldrig osv. Det är istället TNCs som sabbar Colombias ekosystem och personerna bakom dem är – som vi vet – mycket sällan colombianer själva.

Johannes andra INLÄGG HANDLAR OM BOGOTÁS SLUMOMRÅDECuidad Bolivar. Han skildrar medelklassmannens möte med slummens leriga kullar, fattigdom och våld. Det är en vanlig bild av Cuidad Bolivar och den är helt sann. Men samtidigt, sett i skenet från Happy Planet Index, väcker den funderingar.

Vi kom in på det över middagen idag som en förlängd arm av samtalet kring Colombias topplats i HPI. Fattigdom är naturligtvis en bidragande faktor till att människor konsumerar mindre och inte kör bil, men kan människor i extremt fattiga områden, som exempelvis Ciudad Bolivar med allt sitt våld, verkligen vara lyckliga, ändå? Min man Julian, som växt upp i Ciudad Bolivar, fick svara:

Jag växte upp i en kokande gryta. Jag såg flera mördade människor i dikena under min uppväxt. Hälften av mina barndomsvänner är döda idag. Av oss som finns kvar blev två “sicarios”, yrkesmördare.  En stack, säger ryktet i alla fall, “al monte”, till gerillan. Vi övriga har jobb och familj, tja, helt som vanligt. Med dem pratar jag ofta om vårt gamla barndomsgäng. Vi spelade fotboll hela nätterna. Vi fick läsk-pengar ibland av snälla pappor. Det var alltid någon som åt hemma oss. Vi gjorde läxor tillsammans. Först efteråt fick vi gå ut och spela. Det hände att det blev skottlossning. Vi fortsatte spela ändå. Vi spelade hela nätterna. Jag kan ju se att det inte var en jättebra barndom. Ändå minns jag mest fotbollen. Fotboll, läsk-pengar och drömmar om att bli fotbollsproffs. Min vän X var bäst, han gjorde alltid de coolaste målen. Det är förresten han som är “sicario” idag. Jättekonstigt egentligen, för tänker jag på honom och mig och alla oss andra så skulle jag, jo, säga att.. tja, ingen bra barndom, men lycklig på något sätt ändå – ja.

Det är en ärlig och stark barndomsberättelse, tycker jag, men också ett intressant svar då det även uttrycker lyckans komplexhet, att lycka är personlig, flexibel, oberoende, ologisk och sällan hänger ihop med välfärdsparometrar och ”goda förutsättningar”. Tack Julian.

Har maskar sex?

Tja, jag hajar ju att det som ligger framför mig på stigen handlar om en svart två decimeter lång mask med tusen oranga ”fotingar”, men vad håller han/hon/den/dom på med?

Vad är det som kommer ut ur den stora masken? Är det magsäcken, månne? Bajsar den? Eller är den lilla masken den stora maskens barn? Håller mammamask på att föda det i så fall? Men maskar kan väl inte vara däggdjur? Det kanske helt enkelt är två maskar som har sex? Eller pussas?

Eller nåt.

Jag gick ner till mammas hus. Tog en kaffe. När jag kom tillbaka var stigen tom.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...