Det har kommit en hund hit.

Han har varit här i fem dagar nu. Jag vet inte var han bodde innan och varför han bestämde sig för att flytta. Jag har aldrig i mitt liv stött på något liknande i hundväg.  Han är vegetarian, sniffar äcklat med nosen om han får en bit kött, men verkar gilla vitt bröd. Ändå kastar han sig inte över det utan äter med små vänliga tuggor. Han bråkar inte med någon hund i närheten, när någon vill bråka med honom sätter han sig bara ner och viftar på svansen. Dessutom gillar han att vara stol.

Kommer Julia köpa nya kläder för överskottet?

Nu har vi ju fått in de 9500 kronorna till lekplatsen. Några har hört av sig och frågat om man fortfarande kan sätta in pengar. Svar är naturligtvis ja snälla fina tusen tack! Det finns inget överskott. Några hundralappar som droppar in extra går till underhåll. En tusing extra blir ytterligare en gunga, ett gungbräde eller en bänk att sitta på. Alla pengar som kommer till lekplatsprojektet går till lekplatsen. Jag kommer inte köpa kläder, bensin eller öl för eventuella extra lekplatspengar.

Däremot har idén fötts att på småskalig basis på något sätt fortsätta skapa fina public spaces för barn på colombianska landsbygden. Med detta fina samarbete mellan mig och ni läsare som exempel finns en stor potencial att gå vidare och kanske i framtiden söka medel och resurser från större företag. Jag tror på public spaces. När jag tänker på min barndom är det dem jag minns bäst – favvogungan och alla tankar som tänktes där, bänken där med min bästis och jag träffades för att prata om kvällarna på högstadiet, grillplatserna vid havet… I Colombia och i många andra neoliberala länder är public spaces en bristvara, finns lekparker är de oftast privata och inhängdade, tillgängliga enbart för medelklassens barn. På landsbygden är det på många sätt värre. Förr i tiden fanns det gott om allmänna utrymmen överallt, skog, mark! Men de blir färre och färre. Så fort ett utrymme börjar användas av rural befolkning dyker en ägare upp och hängnar in. På de utrymmen som ägs av bygderna – till exempel där vi ska bygga lekplatsen – finns ofta inga resurser för att bygga lekplatser och bänkar att sitta på osv. Marken används inte, vilket på sikt leder till att bygdeledning säljer den – ofta till sportsdyverpris – och blir kvar enbart med sin förfallna lilla bygdegård.

På så sätt kan exempelvis att bygga en lekplats, att gunga på dess gungor, att snacka skit på dess bänkar osv ingår i en demokratisk process, att ta makt över rummet och göra det till ”allas”.

Det är bara en liten idé än så länge, men det hade varit enormt fint att göra fler lekplatsprojekt, i fler bygder, till fler barn. En skateboardpark, en ”ljugar/hångel-bänk”, en klätterställning! Om det är någon som har kunskap och idéer om hur man bäst startar en fundation, NGO eller liknande så blir jag jätteglad för tips och tankar!

Lekplatsbyggare

Nu närmar det sig med stormsteg. Min framlidne farfar Allan bidrog ovetande med en avgörande summa genom sin nedärvda gamla Leica-kamera som såldes till en samlare i smålandsskogarna.

Det är bra att det finns såna, samlare. Och ännu bättre att det finns pappor som är om och kring sig med ärvegods. Tack!

Innan olyckan på Tennis besökte vi en lekplatsateljé (de gör även klackar till damskor!). De jobbar i immuniserat trä och har (till skillnad från andra lekplatstillverkare jag pratat med) insett att det är livsfarligt med gungor i järn. Istället gör de “sittplatsen” av lagom hårt däck-material. Man kan välja mellan “komprimerade” lekplatser – alltså gungor, rutchkana osv ihopsatta i en modul – eller beställa lekdonen var för sig. Eftersom vi har gott om plats lutar det åt det senare alternativet. Det blir mer plats att leka på och känns “mer” för barnen om det finns gungor “därborta”, rutchkana “därborta” och gungbräde “där” osv. Det blir förhoppnings också en hundsäker soptunna. Såna är helt underskattade i Colombia, tyvärr.

På bilden nedan syns lekplatstillverkare Ernesto med medhjälpare i ateljén. De bygger modul-delarna för sig och monterar på plats. Det enda som inte ingår i priset är transport, lunch till Ernesto och utplaning av underlaget. Jag ska försöka hitta en billig lastbil nu i veckan. Lunchen får Julian laga, veg-jag är nämligen inte särskilt haj på köttiga snickarluncher. Nästa vecka ska vi plana ut marken litegrand med hackan, vi ska försöka planera lekplatsmodulerna där det redan är ganska plant. Marken är ju i nuläget fullt med skönt gräs som är synd att ta borta. Om allt går vägen kommer barnen få sin lekplats om cirka två veckor.

Härligt! Ni är underbara!

Livsfarligt koncept

Vi var på Mega Mall i storstan igår, inne på Tennis, en colombiansk klädkedja som påminner (lite) om HM. Jag drog i en klänning när det sa BOOOM följt av ett illtjut. Det var Illampu som skulle gå ut ur affären och inte förstått att klädaffärer har väggar av glas. Julian sprang fram, lyfte upp henne och tog ut henne i köpcentrumgången för att titta på huvudet.

Jag lyfte ner klänningen från hängaren. Kollade pris och storlek. Då sa det BOOOOOM en gång till. Det var Salvador som SPRANG ut från affären för att kolla vad som hänt lillasyster och inte heller förstått att klädaffärer har väggar av glas. En sekund senare var Tennis fyllt av blod. Min son stod stilla i blodpölen, så förvånad att han inte börjat gråta. Personalen skrek, en flicka grät, vakten kom springande. När uppståndelsen lagt sig lite, blodet ”bara” visat sig vara näsblod och plexiglasväggen inte uppvisade sprickor hade jag ett konstigt samtal med en av Tennis expediter.

Jag: Har detta hänt innan?

Tennispersonalen: Ja.

Jag: Hur ofta då?

Tennispersonalen: Ungefär tre gånger om dan, fast…

Jag: Fast vadå?

Tennispersonalen: De flesta brukar GÅ in i skyltfönstret, det har inte blivit så stora skador. Din son är den första som har SPRUNGIT.

Jag: Ni kan kanske kan sätta något framför.. typ klädställningar eller nåt så att folk inte får för sig att de kan gå ut där.

Tennispersonalen: (skakar sorgset på huvudet)

Jag: Varför inte det?

Tennispersonalen: Vårt koncept är rena ytor.

Jahopp.

Sextusenetthundra

Uppdatering. Nu finns det sextusenetthundra fina svenska kronor till lekplatsen! Den ska ligga någonstans här.

Det ser inte ut så, men platsen ligger mitt i smeten, bredvid affären. Klarare dagar kan man se siluetten av Andernas bergskedja i fonden. Massa frisk luft och bus-vindar!

Nu fattas det alltså bara 3400 kronor. Fina bloggläsare och bloggläsarbekanta har lagt ihop till 6100 sek. Vill du också bidra? Sätt in pengar via Paypal (kontonumret är min mejladress juliasvanberg@hotmail.com) eller via vanligt konto. Mejla för kontonummer.

Snart…

 

Barnen på nätets slagsida

Idag har min dotter öppnat sitt livs första emailkonto. Sitt livs första email gick till mormor. Hon skickade det idag klockan halv fyra. Sen har hon kollat en gång vad tionde minut efter svar. Varför svarar hon inte?! Det var ju jättemånga minuter sen jag skickade det ju, säger hon.

Jag kom på mig själv med att vara sådär käckt nät-positiv som många människor är tätt och titt nuförtiden. Jag tänkte på mitt första mejl som jag skickade i femman och tyckte det var hur konstigt som helst att “brevet” kunde komma “hem” till mottagaren på mindre än en sekund för att jag tryckte på send på en skärm. Att allt var så förändrat nu. Att alla ungar har facebook och mejl och kan hantera excel och ps och ladda ner info till skolarbeten. Att de lär sig massa mer grejer, är mycket mer sociala och om och kring sig, kan knyta globala kontakter och lära sig språk på ett helt annat sätt.

Sen sa Francesca: Haha, ALLA kommer blir sjuuukt avis i skolan imorrn!

Ja, eller hur lilla gumman. Jag vet inte varför jag glömmer. “Alla ungar” behöver alltid modifikation. I Allmänningen är jag den enda som har Internet. Mina barn är dom enda som kan öppna mejlkonton. Internet i byn kostar 3000 peso i timmen. Det är DAGSlönen för Marcela som säljer piroger utanför affären från klockan 9 till 7 varje dag. Mitt internet här kostar 45000 peso i månaden (ca 170 kronor). Jag vågar inte ens räkna ut hur stor del av föräldrarnas inkomster det är. WiFi – om nån undrar – finns inte någonstans i hela kommunen.

Frågan är alltså inte hur mycket jag skiljer mig från Francesca för att hon är uppväxt med mejl, face och twitter medans jag fått lära mig som tonåring. Frågan är istället hur mycket mer skillnad som produceras just nu, här och annonstädes, mellan de få barn som har tillgång till datorer och internet och de barn som växer upp i det postmoderna samhällets periferi. Förutsättningar, framtider, tolkningsföreträde?

Fan.

Sagoportalen

Idag hände något konstigt. Det finns en gräskulle bakom mitt hus där kor betar. Vi brukar vara där och springa av oss. På ena sidan störtar kullen ner i en dal där det rinner en liten bäck. På ett ställe, mellan två klippor som formar en liten pool, kan man hoppa i och bada. Det är rätt mörkt och kusligt därnere bland stenblocken och ormbunkarna. Efter några minuter är det alltid någon som säger: ”oj kolla är det en spindel, va?” eller ”undrar om det finns ormar här?” etc. Då går vi vanligtvis upp och tillbaka till huset. Idag hittade vi en ny stig.

Jag älskar stigar som jag inte visste fanns, de känns så lovade på något sätt, i synnerhet här när växtslighet äter upp stigar på bara några månader. Någon använder den. Någon går någonstans. Vart? Varför?

Så vi tog naturligtvis in på den. Ganska fort befann vi oss i en bambuskog och stigen tog slut. När vi försökte hitta tillbaka hände något som man inte tror ska hända bara någon halvkilometer hemifrån. Vi hade gått vilse. Istället för att komma tillbaka till bäcken och gräskullen hamnade vi en slags djungel. Jag försökte orientera mig utan att lyckas. Djungelväxtlighet har den egenskapen. Audiovisuellt är man isolerad. Man ser bara bladen framför sig och en liten bit himmel när man böjer på nacken.  Hör bara sig själv och skogsljud inom de närmsta metrarna. Växtligheten dämpar alla ljud utifrån.

Det var spännande i början. Efter ett tag blev Francesca trött. Salvador plötsligt barfota, ena sandalen spårlöst borta. Jag var barbent och sönderstucken av mygg. Mobilklockan visade halv sex. Kontantkortet var slut. Solen går ner klockan sex. Jag började få lite panik.

Plötsligt! En hunds skall! Hundar betyder folk, människor, vägen hem! Vi småsprang så gott vi kunde i skallets riktning och se!, plötsligt öppnade sig bladverket och vi stod framför ett litet hus. Jag sa till mina barn att när de läser en saga som heter Bröderna Lejonhjärta så kommer de direkt känna igen de här, minus äppelträden då. En liten knotig grind i kaffeträ, vitkalkade adobeväggar, helt inlindade i cerise bouganvillea. Dessutom kom en liten gumma ut på trappan från en annan tid. Blommig kjol, långt grått hår i fläta och ett garnnystan i de ådriga russinhänderna. Jag sa vi gått vilse, undrade vart vi var och hur vi skulle komma fram till bebyggelsen. Hon log bara, som om hon inte förstått mig, sen bad hon oss gå igenom huset och pekade på den lilla gröna dörren vid andra gaveln. Vi tackade och gick ut genom den.

Sen stod vi plötsligt på asfalterad mark och såg San-Gil-bussen köra förbi bredvid restaurangen och järnhandeln och gamla landsvägen hem.

”Är vi i byn?” skrek jag.

”Ja” sa gumman.

”Glass” sa Salvador.

Snippsnapp, alltså.

Suget efter sårbarhet

En liten fågelunge hoppade in i huset i dalen. Sen la den sig ner och var sjuk. Min son är överlycklig, inte för att den är sjuk, men ….jo, FÖR att den är sjuk. FÖR att HAN – ja, just HAN – kan rädda den.

Jag förstår honom. När jag var sju år brukade jag drömma om att hitta en skadad ekorre som jag kunde ta hand om tills den blev frisk. Även då skulle den vara så beroende av mig att den aldrig skulle lämna mig utan sitta på min axel och komma när jag ropade.

Han har lagt den i en tröja. Han har matat den – enligt instruktioner från Internet – med banan på en liten pinne. Han viker inte från den en sekund. Vaktar.

Jag viker inte från honom en sekund heller. Vaktar. Igår plockade han nämligen av ett ben från en gräshoppa. Sen tog han omedelbart det ärofyllda beslutet att rädda den. Jag fattar precis. Suget efter sårbarhet, att få ta hand om, att vara viktig, oumbärlig, ha makt. Har som sagt också varit 7 år.

Tänk att ett spel kan se likadant ut i hela världen!

Johodudu. Det gör det absolut inte. Vi körde Fia med knuff häromdagen, en spanjorska, en colombian och så jag. Det blev nästan bråk.

SPANIEN: Man får bara flytta ut pjäser från boet om man får en femma. Två pjäser på samma ruta blockerar framfarten för annan pjäs. Man kan alltså ”säkra” sina pjäser genom att ställa dom på samma ruta. Om man ”knuffar” tillbaka en annans pjäs i boet igen får man flytta 20 steg med ”knuff-pjäsen” som belöning. När man får in en pjäs i mål (måste gå jämt ut) får man 10 steg med valfri pjäs som belöning. Par gör INTE att man får slå igen. Man får inte ha mer än en pjäs i målingången samtidigt.

COLOMBIA: Pjäser får flyttas ut från boet med ett par. Har man alla sina pjäser i boet får man tre försök att få par på. Par i sexor låter en flytta ut alla pjäser och dessutom slå igen. Par i ettor låter en flytta ut två pjäser. Par i andra nummer låter en bara flytta ut en pjäs. Trots att utflyttningsrutan i vanliga fall är säkrad, kan du knuffa ut pjäser därifrån om du kommer direkt från ditt bo.Par gör att man får slå om.  Man är tvungen att knuffa ut en motståndares pjäs om man har möjlighet till det, TROTS att man sätter sin egen pjäs i risk. Om man på något sätt gör en manöver som visar att man inte följer reglerna åker en av ens pjäser tillbaka in i boet som ”straff.”

SVERIGE (enligt mitt minne från mormors kök): Man får flytta ut pjäser från boet när man vill, oavsett utslaget på tärningarna. Par i sexor och ettor gör att man får slå om. Man har inget tvång att knuffa ut någon om man inte vill. Man måste komma jämt in i mål, men får lov att ha flera pjäser i målingången samtidigt. Det finns varken belöningar eller straff.

Det svenska Fia med Knuff är onekligen det mildaste. Lite snällare, lite tråkigare, kanske lite mer som Sverige?

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...