Att dra, och en första puff för Schackspelarens hus

Jag får ångest av att lämna platser. Det har alltid varit så, ändå har jag lämnat väldigt många. Jag är ingen resandesjäl egentligen. Jag ser hellre bakåt än framåt. Minnena är mina amuletter. Jag sparar dem i askar. Jag packar askarna i resväskan. Undrar vad jag tror jag kommer förlora, och varför jag är så rädd.

Jag ska ju bara. Jag ska ju komma tillbaka. Tänker jag. Men ångesten finns där ändå, den skiter totalt i min logik. Det spelar ingen roll om jag ska två dar till Bogotá eller, som nu, många månader i Sverige. Varje gång man kommer tillbaka är både en själv och platsen en annan. Det är nog det som skrämmer mig. Visst, det sker alltid en rörelse, det sker alltid förändringar, hela tiden, men resan förkroppsligar dem, synliggör dem.

Och just här ligger kanske utmaningen för mig? Det är därför jag, motvilligt och ofrånkomligt, ständigt attraheras av ”att dra” trots att jag tycker det är så jobbigt att göra det. Jag behöver lära mig att utvecklas, påminnas om att även jag förändras.

Säger jag. Som KAN resa och röra på mig i världen. Veronica har bara sin ö. Hon är berättaren i Schackspelarens hus, en novell jag skrivit som kommer ut den 16 juni. Den handlar rent konkret om jätteräkindustrins sociala och miljömässiga konsekvenser, men samtidigt lite om det jag skrivit om ovan.

Att leta något som man inte riktigt vet vad det är. Minnena som både delas, och tudelas. Platsers förgänglighet, ön som slukas av havet.

Jag hojtar när man köpa den. Den är jättebra.

Nu ska jag hänga upp den sista tvätten.

O_Svanberg_Schackspelarens hus

 

Glöm ej att kolla min instagram! Följ HÄR 

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

11 Comments

on “Att dra, och en första puff för Schackspelarens hus
11 Comments on “Att dra, och en första puff för Schackspelarens hus
  1. Grattis till att den är klar! Den måste jag definitivt köpa och läsa när den blir tillgånglig.

    Själv får jag inte så mycket ångest av att lämna som av själva rörelsen – jag blir så stressad över allting som kan gå fel, alllt bagage som kan komma bort, alla förbindelser som kan missas. Och det verkar bli värre ju äldre jag blir.

  2. En äkta nomad sjunger som Lee Marvin:
    “Mud can make you prisoner and the plains can bake you dry
    Snow can burn your eyes, but only people make you cry
    Home is made for coming from, for dreams of going to
    Which with any luck will never come true
    I was born under a wandrin’ star
    I was born under a wandrin’ star

    Do I know where hell is, hell is in hello
    Heaven is goodbye forever, its time for me to go
    I was born under a wandrin’ star
    A wandrin’ wandrin’ star ”

    “Hell is in hello” he he. En riktig nomad det.

    • Hehe. För mig ryms nog både himmeln och helvetet i hejdået. Den där känslan att man kommer stöta på varandra igen. Någon gång. På någon plats. Kanske.

  3. Ser fram emot att läsa ditt nya alster! Jag har också börjat få lämna-ångest som du beskriver så bra. Har aldrig haft det förut, då längtan bort alltid dominerat men jag tror att jag har växt ut rötter på den här platsen nu så varje gång jag skjutsar något besök till flygplatsen är jag så glad att jag får åka hem igen och inte behöver resa bort. Det känns som om jag är rädd att jag inte skulle hitta hit igen nästan om jag åkte härifrån. Det vore hemskt!

    • För mig är nog längtan djupt förknippat med både platsen jag lämnar och platsen jag ska till. Längtan bort och längtan hem är typ samma, och de står i en skarp relation till varandra. En blir alltså aldrig nöjd… :) Kram!

  4. Åh vad kul med något nytt att läsa från dig! Jag hittade din blogg för något år sedan och det är nu min favoritblogg! Du skriver så bra och ger mig alltid så mycket känslor. Inspiration, nostalgi, lycka, förtvivlan, känslan av att ha möjligheter och en vilja till förändring. Spännande att läsa om er tid i Sverige framöver även om jag egoistiskt sett hoppas att ni återvänder till Colombia sedan då jag älskar dina inlägg om livet där:). Varmt lycka till från ett fan!

  5. Hej Julia.
    Jag känner så väl igen det du skriver om och har också svårt att förstå vad det egentligen är som händer inom mig när jag reser. Jag bor i Colombia sedan 1,5 år tillbaka och är nu i Sverige, om än bara för några veckor. Den är underlig, den där känslan av att vara turist på den plats som en “borde” kalla för hemma, och efter så kort tid. Ibland tänker jag att det är lättare att bara stanna, att inte se tillbaka eller åka tillbaka för då måste en ta beslutet att lämna igen, om du förstår hur jag menar. Knepigt. Men, det ska i alla fall bli väldigt spännande att läsa din bok :) Lycka till med allt!

  6. Du börjar skarpare i Dina texter än jag/mig, Oron för förändringar känner jag väldigt väl igen. Bilden på stranden och båten är bra. Greenwood, Steinbeck och Evert ler vänligt från sina himlar och Din Sybaris har fått ny bottenfärg. Det skulle Hemmingway ha gillat. p.

Comments are closed.