Category Archives: Argument

fransalcasa1

Din mamma skiter i om du är duktig

Mina barn får betyg fyra gånger om året sedan klass ”kinder”, när barnet är fem år. Min lilla dotter är sex. Det läraren betygsätter är hur fint hon kan rita ringar, trianglar och fyrkanter, hur väl hon klarar sig när de leker Simon says och hur lite eller mycket hon hamnar i konflikt med sina skolkamrater och lärarna.

Nu drar det ihop sig inför kvarttalsterminens betygsutdelning och jag förbereder dem med klassisk Bamse-retorik. Jag upprepar dagligen för barnen att jag SKITER FULLSTÄNDIGT i vilken betyg de får och att en människas värde ALDRIG får mätas i hur de presterar i skolan. Det enda viktiga i så fall att förhålla sig till är att vara en snäll rebell 1) Inte vara elak mot andra levande varelser. 2) Ta plats och våga reflektera över och ifrågasätta saker och ting.  Resten är en hang-up.

Samtidigt pågår en massiv pluggkampanj från skolhåll där budskapet är det motsatta: Sitt still, lyssna på autoriteten, skriv snyggt och gör raka linjer, prestera höga poäng på proven. Det känns som jag kämpar mot en ångvält.

Nu är ju säkert svenska skolor en helt annan femma än de colombianska statliga skolorna. Men det spelar ingen roll. Så länge det finns något som heter prov, så länge det finns uttryck som “vad duktig du är som kan räkna upp alla huvudstäder i Europa” och så länge bara den som “lyckats på jobbet” är en “lyckad människa” så kommer jag vara sur.

Jag minns i klass två eller tre efter vårt första prov, i religion. Lärarinnan kom in med alla rättade proven på morgonen och sa: Det finns  bara en som har alla rätt, det är Julia – grattis Julia! Hon ville såklart bara väl, uppmuntra mig och ge mig motivation till att fortsätta ha alla rätt, men tyvärr är det just sådana små uppmuntranden där prestationen och inte människan står i centrum som skapar stress, i alla fall för mig. Under hela skoltiden kände jag att jag var tvungen till att vara bäst. Resultatet blev att jag på gymnasiet helt sonika struntade i att närvara under lektioner i de ämnen där jag bara hade chans att vara medelmåttig – typ gympa – men satsade liv och lust där jag redan var bra – språk och samhällskunskaper. Mitt slutbetyg är en märklig, men symptomatiskt, blandning mellan MVGs och streck.

Jag brottas fortfarande med en smygande ångest varje gång jag ska prestera något. Jag måste ofta stanna upp, andas ett tag och intala mig själv att ingenting som är viktigt på riktigt i mitt liv – min familj, mina vänner, min fungerande kropp – kommer förändras om jag råkar göra en miss i jobbet.

Jag vill inte att mina barn ska växa upp med samma sak. Jag vet inte om det är möjligt att undvika i det samhälle vi lever i, men jag ska i alla fall fortsätta med Bamseretoriken varje gång det drar ihop sig till betyg. Jag är ju trots allt beväpnad med en stor fin grävskopa full med erfarenhet och insikt när ångvälten kommer.

Gubbjävlar

Jag har nyss skrivit en novell som kommer att publiceras i mars. Den handlar om två flickors kroppar i en stor stad. Hur kropparna är ett tveäggat vapen, både livsstrategi och hinder på samma gång. Som i skönhet. Som i sex. Och – som i graviditet.

I Colombia är aborten o-fri. Sedan 2006 kan man dock få den beviljad om man 1) blivit våldtagen 2) bär på ett livsoduligt foster och 3) graviditeten kan innebära en fara för mammans liv.

Det senaste är en paradox eftersom hela lagstiftningen mot fri abort i sig är livsfarlig för mammans liv. Det är inte ett dugg roligt att göra abort. Ingen tjej väljer att göra abort om man inte absolut måste. Därför kan inget abortförbud i världen hindra alla de desperata människor som med spaguettiben och bultande hjärta uppsöker illegala kliniker, experimenterar med svarta marknadens magsårsmediciner eller – i värsta fall – tar till kniv eller galge.

Mörkertalen är naturligtvis stora, men man räknar med att 300 tjejer om året i Colombia dör av dåligt utförda aborter. De flesta är fattiga flickor, ofta från landsbygden, som saknar både pengar och stöd från omgivningen.

När jag satt och skrev min novell grät jag. Inte för att det jag skrev var så äckligt, utan för att det i mina huvudpersoners öden fanns ett dussin tjejer jag själv träffat och lyssnat till.

Idag gråter jag dock inte. Idag är jag sur som ättika. Idag vill jag göra Spaniens maktklick oönskat gravida och låta dem ligga med uppspärrade ben på en smutsig brits medans folk skriker mördare utanför. Idag skäms jag (extra mycket) för att vara europé.

Läs vidare HÄR.

 

Ännu en indignerad

Skit också. Colombias procurador general (typ justiciekansler men med lite andra befogenheter..) har just avsatt Bogotás folkvalde borgmästare Gustavo Petro och förbjudit honom att inneha politiska poster för 15 år framåt.

Vad har jag att säga om detta då?

Inte särskilt mycket mer än alla andra “indignados” som nu står och skriker på Plaza de Bolívar i Bogotá med Petro hojtandes om stadskupp från sitt fönster. Att folkvalda ledare inte borde kunna bli enväldigt avsatta. Att Petro stödjs av alla jag känner som inte är rika. Att Petro pratar om saker jag tycker är viktiga, att få bort korrumptionen och utjämna klassklyftor. Att Petros politik gjort mina barns tíos och abuelas hem, slumområdena i Ciudad Bolivar, till en lite bättre plats att leva på. Att sopberget utanför farmors hus är borta. Att hon inte längre är lika rädd.

Paradoxalt nog är det just sopor som Petro avsatts för. Det var häromåret när han styrde upp ett nytt sopsystem i Bogotá som även de finare bostädernas trottoarer kläddes av soppåsar under några dagar tills sophämtningen kommit igång. Det är därför Petro nu inte får fortsätta vara politiker på 15 år. ”Livstid,” sa han själv idag. ”Jag är 68 år då”. När Bogotás förre borgmästare Samuel Moreno blev avsatt pga en enorm korrumptionskandal blev han enbart utestängd från politiken i 6 månader. Juan Manuel Santos,  före detta försvarsministern, blev inte ens avsatt när 10 000 oskyldiga civila fattigpojkar mördades av militärer. Han blev president.

Jisses. När jag skrev det HÄR INLÄGGET kunde jag i mina vildaste fantasier kunnat tro att Gustavo Petro ett år senare skulle bli avsatt för den där skräpiga veckan. Jag kanske inte har en särskilt vild fantasi. Eller så behöver jag en för att hänga med i det här landet.

Stoppelistoppstopp

Läste Annikas inlägg om stoppedagogiken på svenska dagis. Sen skummade jag den HÄR artikeln. Blev lite stressat trött efter läsningen, så som man blir när man känner att det är svårt att alltid stå upp till kraven. Jag håller ju med till 100 att barn och vuxna ska prata om känslor, kunna lösa konflikter på ett bra och konstruktivt sätt och lära sig säga ifrån. Ibland är det dock lite svårt att alltid vara lyhörd, i synnerhet med tre barn och tiden som liksom inte räcker till. Sen läste jag sista avsnittet igen, noga, där förskolan Sälens personal säger till journalisten att man kan hoppa över tandborstningen om barnet gör stopptecknet och känner att det inte vill borsta tänderna. Då sjönk jag plötsligt ihop. Jag blev mindre och mindre, tröttare och tröttare. Till slut föll jag ner från stolen. Jag slog huvudet i en kant och började gråta. Min son kom då när han hörde att jag grät. Han skrattade. Haha, hon liiiiipar!, skrek han. Jag höll upp handen i luften ”Stopp!” försökte jag. Men han gav mig give-me-five. Mina döttrar började rappa ”stopplåten.”

Fasiken. Har jag verkligen, liksom Annika, varit i Colombia så länge att stopp-pedagogiken känns helt främmande för mig? Att jag inte längre köper modern och progressiv svensk pedagogik? Att jag helt förlegat börjat anse att det är föräldrar och inte barnet som måste sätta gränser. Att barnen naturligtvis ska få uttrycka sina känslor och åsikter, men att de för den sakens skull faktiskt inte ska bestämma (allting) själva. Att det är jag som bestämmer när de är hemma och läraren som bestämmer när de är i skolan. Att jag av 9 års mamma-erfarenhet vet att det blir kaos om allas personliga gränser och viljor ska efterföljas. Att mina barns mor hade blivit galen eller alkis (helt seriöst) om hon inte fått lov att ”våldföra sig” på deras integritet gällande exempelvis tandborstning, påklädning, sovning, ätning, tv-tittande och duschning. Jo, jag har kanske varit i Colombia för länge? Eller är det helt enkelt för att jag är mamma?

Hälsningar från din griniga, förlegade och reaktionära mammabloggare.

 

Jag har slutat

Påstående 1: Barn ska få leka hur mycket de vill.

Svar: Men det är väl ändå viktigare att få nåt riktigt i magen?

Påstående 2: Barn ska inte arbeta, de ska plugga och koncentrera sig på skolan för att få en bra grund i livet.

Svar: Vilken grund? Här spelar det ingen roll hur duktig du är i skolan. Det finns ändå inga pengar till universitet.

Påstånde 3: Men hallå varför får ni massa barn då om de varken kan få utbildning eller ordentlig mat? Det är 2013 nu. Kondomer har funnits hos Martica på apoteket i decennier.

Svar: Jo men du, dom kostar 5000 peso styck! Det är mat för en vecka.

Jag har för länge sedan slutat påstå saker på tema familj och barns rättigheter i Allmänningen. Det är ändå ingen mening. Jag böjer mig istället ödmjukt inför en gammal idé som aldrig haft råd att utvecklas till något annat här. Den som betyder att alla arbetar. Att 8-åriga tjejer lagar maten varje dag när mamma säljer tuggummi och cigaretter på gatan med lillebror. Att storebror förväntas plocka kaffe istället för att gå i skolan när morfar blivit för gammal – och GÖR det utan att någon tjatar. Att la family alltid går före individuella drömmar och behov. Att individen är mindre och obetydligare än kollektivet (trots att Morsan – hon som gav en ens liv – såklart alltid kommer vara the one and only.) Att det finns massa dödar, men ännu fler bäbisar. Att morfar utan det minsta lilla knat om äldre dars vila automatiskt blir barnflicka till dom. Att man bara bråkar när någon hotar ens systrar och bröder. Att man skrattar oftare än man gråter. Att det aldrig kommer finnas några val och att man därför beslutat sig för att inte hänga upp sig på dom. Och att man just därför aldrig skulle få för sig att bli deprimerad.

Det enda som kan spräcka denna kollektiva ordning är ovan (här) meningslösa påståenden. Jag spräcker den inte. Jag sa ju det, jag har slutat. Den bästa sparken riktas ju ändå uppåt.

Utbrott

Både Bortabrabloggen och Freedomtravel uppmärksammar att det svenska passet räknats ut till att vara världens bästa. Läs HÄR och HÄR, och så artikeln HÄR.

Visst, detta är ju jättebra. Vi svenskar kan resa till hela 173 länder utan att ansöka om visum först. Samtidigt blir jag så arg över resultaten i den här undersökningen. Det är så orättvist. Att mina colombianska vänner och familj (Colombia är inte med i undersökningen,men ligger, om inte i botten, så nära botten) inte kan resa till Europa utan att stå i massa köer, svara på massa frågor på ambassader, fixa fram hur många förudmjukande dokument som helst som ska bevisa att de har pengar, rent straffregister, “goda intentioner” – tja, att de är ”värdiga” inträde i Schengen. Ändå kan jag vara i deras land i ett halvår med enbart mitt pass.

Jag skrev en essä i Äventyr en gång om världsmedborgaren ur ett historiskt klassperspektiv. På 1800-talet skickade förmögna familjer iväg sina söner på ”the grand tour”, en bildningsresa genom Europa där de skulle skaffa kunskaper och få kulturellt kapital inför ett framtida liv i societeten. Idag händer ungefär samma sak, fast det inte bara är överklassen som reser och världen naturligtvis har blivit mindre. Att resa, lära känna nya länder, lära sig nya språk och få nya perspektiv är något de flesta svenskar har gjort någon gång. De flesta många gånger, både som barn och vuxna. Det behövs bara några månader i Norge så vips kan vem som helst ge sig iväg, nästan vart som helst.

Detta är naturligtvis jättefint och bra på de flesta sätt, men det är sorligt att det inte bara är ekonomi som sätter käppar i hjulet för exempelvis colombianer utan även visumregulationer. Att behöva bli granskad. Att förmodligen bli nekad för att inte ha tillräckligt med pengar. Eller för att det finns en risk för att personen ska ”stanna och belasta systemet.” Sälja droger. Eller gå runt och vara terrorist.

Fördomar.

Okej, Bin Ladin råkar vara afgan (sämst pass enligt listan). Men Breivik råkar vara norrman, Schengenmedlem, ”världsmedborgare.” Som tur väl är finns det få Bin Ladins och få Breiviks. Och dom ska minsann inte få vara så viktiga att de sabbar för alla de tjejer och killar med reslusta som råkat födas i länder med ”dåligt pass”.

Mitt svenska pass har varit bra för mig. Jag har kunnat resa fritt till många platser. Men jag gillar inte att det varje gång jag tittar på det blir en symbol för orättvisor i världen. Att det betyder att jag är en “av börd.” Inte 1800-talets överklass börd utan världsmedborgares börd.

Otäckt.

1105klartbarnenskallmed460xMin essä som jag tyvärr inte har i sin helhet. 

Bogotá love and hate

ANNIKA SKRIVER IDAG om att Bogotá utnämnts till Latinamerikas sämsta stad. Och jo, vissa saker med Bogotá ÄR dåliga. Detta är min spontana 5-punkts-lista när jag tänker Bogotá plus dålighet (utifrån MITT mamma-perspektiv).

1). Kallt klimat mulna och regniga dagar. Kyla som letar sig in i märg och ben. Vid solsken en stickig armsvettsvärme, strålar som aldrig brunbränner, bara rödbränner. Jacktjatet är lika påträngande året om som solkrämstjatet.

2) Trasiga lekplatser. Hund- och människobajs på rutchkanor. Sovande personer i lekhusen. Åldersgräns på gungorna (mamma får alltså inte gunga).

3) Inga uteserveringar. Och finns dom fylls de oftast av tiggande personer.

4) Dyrt. Med barn bränner man lätt 500 spänn under en dag ”ute”. Det är en fjärdedel av en colombiansk minumumlön. De flesta colombianer tjänar under den.

5) Klassklyftor, dåligt socialt system. Detta är naturligtvis det allra värsta. Ännu värre blir det när man har barn. Sal, Fran och Illampu har sedan barnsben sett småbarn i deras ålder sniffa lim och människor blir rånade med knivar och pistoler. De har lärt sig allt det barn inte borde behöva lära sig – att alltid vara på sin vakt och inte lita på någon. Lilla Fran har dessutom själv blivit rånad på sin väska med kläder och sitt nintento DS. Det ska inga 8-åringar behöva vara med om.

 

Men å andra sidan…. om jag istället tänker på Bogotá som något bra, så blir listan följande:

1). En stadig garderob. Varken vinterskor, långkalsonger, vantar eller sandaler behövs. Med gympisar, keps, jeans och vindtygsjacka klarar man sig i Bogotá året om. Klimatet är också bra på det sättet att man KAN vara ute året om.

2). På de där lekplatserna har mina barn och jag mött personer man aldrig glömmer, bland annat den ärbare don Abduleo, stolt uteliggare, fredsaktivist och autodidakt intellektuell, som lärt mina barn att man kan vara lycklig utan pengar (?).

3). La calle! Gatan! Precis som i hela Colombia är gatan central i allt som har med möten mellan människor att göra. På gatan riskerar man att bli rånad, men man riskerar OCKSÅ att träffa hur underbart folk som helst, titta på spontana teateruppvisningar och dra igång trumkonsert. Kaffe och arepa kan köpas på plats av kringvandrande gatuförsäljare.

4). Man behöver inte bränna 500 spänn på ”barngrejer” utan kan göra ”o-barn-grejer” som barn ändå gillar. Centrum är skitbra ur denna synvinkel. Man kan gå runt hela dagen och bara titta på allt konstigt folk, alla konstiga prylar som säljs (som ex mirakel-frukt-skalaren) och alla uppvisningar i gypsy-style (den klassiska var är myntet under de tre muggarna är en favorit).

5). Rankningen som Latinamerikas sämsta stad bygger på levnadsvänlighet. I en annan rankning ”Happy-Planet-Index” som mäter hur världens folk upplever sin egen lycka, ligger Colombia jättehögt upp. Och större delen av colombianerna bor faktiskt i Bogotá. Uppgift: Räkna antalet glada och kommunicerande ansikten i Bogotá i jämförelse med Stockholm!

So. Listor blir vad man gör dom till, alltså. Själv har jag upplevt mina sämsta dagar i Bogotá. MEN också mina ALLRA BÄSTA.

WP_20130827_015 WP_20130828_001 WP_20130828_006 WP_20130828_017

IMG_0060

Läsa mer om Bogotá? Läs INLÄGGET MAMMAS GATA! eller klicka på taggen BOGOTA

Skillnaden med den blå blusen

Som tack för att vår granne M tittade till katten och huset när vi var i Sverige gav vi henne en blus i present. Vi köpte den i Bogotá, blå bomull med knappar och en liten brodyr vid linningen, inget märkvärdigt alls. Hon sa tack och inte ska väl ni och sånt som man säger. Jag sa det var så lite så och tack själv.

Nu gick jag precis förbi hennes hus på väg tillbaka från skolan råkade jag höra den här konversationen inifrån sovrummet:

Granne Ms son: Snygg blus morsan!

Granne M: Ja tack gode Gud. Jag var så himla trött på att behöva sy dit knapparna på den gamla hela tiden och igår försvann ju en av knapparna. Nu kan jag gå ner till byn utan att skämmas.

Ibland glömmer jag bort att jag bor nära människor som bara har en enda blus (inte de gamla blusarna utan singularis – den gamla). Och att det inte är självklart att kunna köpa en ny när knapparna börjar falla bort. Inte ens gå och köpa nya knapper. Det är otäckt att världen ser ut såhär. Att de människor som gör att vi kan dricka kaffe varje morgon behöver skämmas när de går ut i trasiga kläder. Samtidigt är det såklart fint när man inser att även små obetydliga gåvor kan göra stor skillnad. Fulare att inse hur sällan och hur få som verkligen ger dem.

&Friends fina Maja Frankel SKÄNKER 10 PROCENT AV SIN INKOMST DEN HÄR MÅNADEN till syriska flyktingar. Go for it du med!

Inför gratis övervikt till länder utan secondhand-utbud!

Fasen vad fint det är att shoppa i Sverige. Över ett halvsekel av hög materiell standard har fått så himla många fina prylar i omlopp, för nästan inga pengar alls.

Check this: Ett sekelskiftsvitrinskåp i färgen mumindalsgrön som passat perfekt för att täcka sprickan i Carritos vardagsrum (150). Den himmelsblå pig-soffan (200) skulle bli grym under Dubans mangoträd. Och all vacker keramik! Hade inte Doña Marta blivit överlycklig för att byta ut sina skavda plastmuggar mot ett gediget stengods från Kosta Boda (5 spänn per mugg)?! Och hur glad hade inte lille Kevin blivit för ishockey-spelet (40 spänn)! Och 11-årige Yasser för den helt ok brädan (50 spänn)!! Och säger bara det..  Edelmira i affären för 300-kronors kassapparaten! Hon som har fått så dålig syn på gamla dar och inte riktigt kan se vad hon skriver i blocket.

Det är nästan lite sorligt att gå omkring i stans secondhand-butiker. Så mycket prylar som ingen behöver i Sverige, men som hade gjort så stor skillnad i rurala Colombia. Så många fina presenter som höjt livskvalitén en smula för alla allmännings-grannar för inga pengar alls. Och det enda jag nu får plats med bredvid ett snävt urval av mina egna prylar i min tillåtna 20 kg-väska (varav 7 kg är själva väskan) är ett gäng skejt-klistermärken.

Slutsats: Jag har numera något mycket otalt med flygbolagen.

Grundskolelärare, se hit! (Snart) ledig tjänst utlyses!

Puh. Av alla mina barns skolämnen tycker jag sämst om Etik och Värden (läs religion). Det är i alla fall där lärare E kommer i sämst dager. Hur, HUR, kan man få lov att jobba som lärare om man beter såhär?!:

Lärare E: Gud skapade människan.

Min son: Ok profesora, men jag har tänkt på en grej.  Om Gud skapade människan, vem skapade då Gud?

Lärare E: Sånt får man inte fråga.

Min son: Varför inte det?

Lärare E: Det är en synd.

Jag smäller av! Tänk här sitter en liten filosof på 8 år och ställer den smartaste frågan i Allmänningsskolans historia och istället för att prisa honom och ta tillfället i akt och föra in klassen på en av filosofins största gåta – hönan och ägget – så får hon honom istället att känna sig som en idiot, tystna och komma hem till mig med den sorligaste och farligaste frågan i världshistorien:

-Mamma, vad är en synd?

Fy. Jag kokar. Snälla, rara, goa och fritänkande grundskolelärare som läser den här bloggen. Flytta hit! Jag erbjuder anställning som lärare i ämnet Etik och Värden. Vinet är gratis.

 

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...