Category Archives: Kroppen

IMG_2854

Afrikas barn har kommit hit

Allmänningsskolan är en fattig skola. Det finns inga pengar till toapapper. Taket är trasigt. Man har inte heller haft råd att bygga en trappa upp till skolan utan föräldrar och elever klättrar upp för en brant lervägg varje morgon. Ingen städerska, eleverna städar själva skolan med sopborstar som föräldrarna köper. Såna saker. Jag kan tillägga att datorsalen dessutom hålls tillbommad och låst. Detta för att eleverna inte ska ha sönder de nya datorerna som skolan fick till skänks häromåret. Det finns ju inga pengar att laga dem med.

Nu, efter långt lobbyarbete, har Allmänningsskolan åter igen fått skolluncher beviljade genom barnavårdsmyndigheten. Eller subventionerade rättare sagt. För bara 10 svenska kronor i veckan per elev får man äta lunch i skolan varje dag. Detta är ju bra. Maten som tillagas är dessutom nyttig, 50 procent gjord på barnvårdsmyndighetens berömda fattigmjöl. På förpackningen kan man läsa att mjölet innehåller alla vitaminer och mineraler och antioxidanter som finns. I nyhetspressens arkiv kan man läsa att mjölet häromåret var inblandat i en korrumptionsskandal. Någon ansökte om skolluncher, men när mjölet kom använde man det till grisarna i bygdens farm istället. Sedan dess har det blivit svårare att få ansökan om skolluncher beviljade. Allmänningsskolan hade tur.

Problemet är att fattigmjölet inte är särskilt gott. I alla fall inte enligt konsumenterna. Soppan blir liksom klibbig och fastnar i halsen. Milkshaken (fattigmjölet innehåller även mjölkpulver) är ännu värre, trots att den sötas med massor av socker. De stekta brödkakorna är dock sådär goda, men de har mina barn bara fått till lunchen en gång.

På väggen i skolmatsalen har lärarinnan satt upp en affisch med foton på barn med svullna magar och flugor runt munnarna. Tänk på barnen i Afrika.  Jag har inte frågat, men jag känner på mig att affischen donerades samtidigt som fattigmjölet. Tycker mig se en bekant logga i nederkanten.

Nu ska jag laga mat till mina barn, trots att de just har “ätit.” Känner ingen skuld. Det luktar underbart nylagat nedifrån grannens också. Hennes barnbarn är på infart.

PS. Vet inte om jag skrev om bullarna som skänktes av myndigheten till Allmänningsskolan förra året? De som hade gröna mystiska fläckar på undersidan och gjorde föräldrarna upprörda? Hur som helst, efter en lång förundersökning visade det sig att mögelfläckarna inte var mögelfläckar utan hade tillkommit av vitamintillsatserna. Bullarna, försäkrade ansvarig, KUNDE helt enkelt inte mögla på grund av mycket rikliga tillsatser konserveringsmedel. DS.

Sov gott fina granne

Det första som hände när jag kom hem till Allmänningen var min grannes likvaka. M hann inte fylla fyrtio år när hon dog och hade lidit av livmoderscancer i sju år. Hennes tonåriga dotter brukade gå omkring i bygden och samla in pengar till cellgifterna, ibland kom hon hem till oss för att låna internet. Det hände att jag grät när jag upptäckte att hon googlade på sin mammas cancersort.

M odlade maniok och majs. Min barn lekte ofta där, fick alltid citronjuice och bröd. Jag fick bananklasar och majskolvar. Hon var en mycket bra granne och en råstark kvinna som ensam styrt upp ett liv som ensamstående morsa trots de sämsta av förutsättningar. För några år sedan när jag gett henne en bok som hette något i stil med ”så äter du bort din cancer” skämdes jag enormt när jag insåg att M aldrig lärt sig läsa.

Vi var nästan hundra personer på likvakan. M låg i grön klänning under glasskivan i en enkel kista under sitt utetak med en skär ros i händerna. Kinderna och fingrarna var svullna och gulaktiga – kanske på grund av alla mediciner? Hon såg ändå fridfull ut, som hon sov, och det svarta håret glänste. Hon fick behålla det genom hela sjukdomen trots alla cellgifter.

Ibland känns den katolska traditionen att under en hel dag och natt ha liket fullt synligt i vardagsrummet himla skum, nästan makaber, för mig. Att det är bättre ha sitt sista minne från personen när den levde. Men jag börjar ändra mig, vänja mig. Det kändes faktiskt bra att till och med barnen fick se liket idag. I alla fall Ms,  med alla vänner och grannar runt omkring som samlats kring kroppen för att skapa kärlek och minnen med sång, bön och kramar. När min dotter lutade sig över kistan och konstaterade att M saknade skor, så kunde Ms mamma le och säga att “ja du lilla gumman, hon gillade att gå barfota ser du.”

En vacker och oehört sorglig allmänningdag, full med tårar, saknad och samhörighet. Sorg över hon som försvann. Lättnad över att hon inte behöver ha ont mer. Sov gott Martica.

La Candelaria

Det är så lätt att tro att södra Peru enbart är vida bomullskjolar, svarta hattar, svartglänsande flätor och vävda filtar med bäbisar och majskolvar i. Oftast är det ju så el Altiplano’s mest folkloristiska figur – la cholita – ser ut på vykort och i turstbroshyrer. Därför är det så himla coolt och liksom befriande att checka in hur las cholitas ser ut när det är fest. Karnevalen till helgonet Candelarias ära i Puno är ett av Sydamerikas mest hyllade kulturpartyn. Fyrtiotusen dansare i korta vippkjolar, gnistrande cowboystövlar och glittrande underbyxor deltar i flera veckors målmedvetet festande i Punos iskalla 4000-meters-höjd-luft. Skål.

IMG_3442 IMG_3528

Folkfin

En jätteskön grej med rurala Colombia är att ”göra sig fin” innebär att ta på sig folkdräkten. Det gör det kanske i vissa delar av Sverige också, men inte i Blekinge där jag växt upp. Jag blir alltid sådär fnissigt jätteglad när det går upp för mig att personen i fråga inte ska uppträda eller visa upp sig i något traditionellt spektakel, utan enbart “vara fin.”

Såhär ser många santandereanska kvinnor när det vankas fest.

IMG_2671

 

Bilolycka

Victor var inne på sin tioende fest-dag, bortsett från den 28:nde då han bytt ut öl, arguardiente och tjejer mot chips, coca-cola och film. Det är ju trots allt inte jul och nyår varje dag. Dessutom fylls byn av snygga turist-tjejer från Bucaramanga och i helgen börjar festivalen. Klockan elva fick han nobben av en av dem. Han körde ner till baren och drack tre shots på raken. Sen kom han på att han skulle göra ett nytt försök. Han fick syn på henne vid saluhallen där hon var på väg till sitt hotell med sin kompis, men han stannade inte då han bestämt sig för att köra den hårda stilen. Han gasade upp sin motorcykel till 80 km/h och berömde för säkerhets skull kompisens shortsben iställets för tjejens när han körde förbi.

Vi puttrade upp för bygatans huvudled i trettio med den gamla folkabussen. I korsningen tutade Julian som vanligt till. Passagen var fri och han fortsatte. Ingen av oss han ens se motorcykeln förrän det smällde.

Det finns inget mer karakteristiskt ljud än när fordon krockar. Det är en hård smäll, men samtidigt dov som liksom ekar. Sen kommer tystnaden, några sekunder bara, då man först kollar sig själv och sitt barn, medans man undrar om det man sett var verkligt, en flygande kropp, liten och trasdockelik i backspegeln. Och man tänker att den kanske slutar här, tiden innan man bidrog till en annan människas död.

Men då reste liket på sig, sprang fram till oss i bilen, sa med blod sprutandes munnen: Snälla säg inget till morsan.

Ok Victor, sa vi. Vi ska inte säga något till doña Marta.

När man kör en motorcykel man inte har varken försäkring till eller lagliga papper på, när man dessutom är berusad och har rökt gräs, så verkar självbevarelsebedriften tygla alla eventuella kroppsskador. Victor var säker trots våra oroliga frågor om det icke-fungerande benet och det blodiga ansiktet.  Städa undan spåren på brottsplatsen först – baxa in den sönderslagna motorcykeln i bilen och sticka därifrån innan polisen kom. Sjukhuset sen.

Sjuksköterskan lovade också att inte säga något till doña Marta, men att det skulle bli svårt eftersom hon var tvungen att skicka efter en ambulans och köra honom till staden för att sy ihop ansiktet, fixa benet som kunde vara frakturerat och hålla honom under uppsyn i apparater på grund av hjärnskakning, som av bucklan på vår bil att säga borde vara ganska rejäl.

Nu har jag nyss vaknat och gått ut till en krockad bil med en ännu mer krockad motorcykel i. Det finns blodfläckar på sätena. Sulan på min sons sko är mörkt röd.

Jag är inte sur, mest glad för att min son som satt i baksätet är helt oskadd och att Victor inte dog. Jag vet att Victor aldrig kommer att kunna ersätta skadorna på bilen – dörren som trillade av och bucklorna. Det är bara pengar. Men fy fabian vad jag är sorgsen över kombinationen motorcykel, sprit och ung man. Det hade kunnat gå åt skogen, ju. Det kommer kunna gå åt skogen. Jag kanske ska skvallra för Marta ändå?

WP_20131230_002Gott nytt år får man såklart säga också!  Inget ont i att fira som nyårsgubben ovan, men lämna moppen hemma, bara gööör det. 

Gubbjävlar

Jag har nyss skrivit en novell som kommer att publiceras i mars. Den handlar om två flickors kroppar i en stor stad. Hur kropparna är ett tveäggat vapen, både livsstrategi och hinder på samma gång. Som i skönhet. Som i sex. Och – som i graviditet.

I Colombia är aborten o-fri. Sedan 2006 kan man dock få den beviljad om man 1) blivit våldtagen 2) bär på ett livsoduligt foster och 3) graviditeten kan innebära en fara för mammans liv.

Det senaste är en paradox eftersom hela lagstiftningen mot fri abort i sig är livsfarlig för mammans liv. Det är inte ett dugg roligt att göra abort. Ingen tjej väljer att göra abort om man inte absolut måste. Därför kan inget abortförbud i världen hindra alla de desperata människor som med spaguettiben och bultande hjärta uppsöker illegala kliniker, experimenterar med svarta marknadens magsårsmediciner eller – i värsta fall – tar till kniv eller galge.

Mörkertalen är naturligtvis stora, men man räknar med att 300 tjejer om året i Colombia dör av dåligt utförda aborter. De flesta är fattiga flickor, ofta från landsbygden, som saknar både pengar och stöd från omgivningen.

När jag satt och skrev min novell grät jag. Inte för att det jag skrev var så äckligt, utan för att det i mina huvudpersoners öden fanns ett dussin tjejer jag själv träffat och lyssnat till.

Idag gråter jag dock inte. Idag är jag sur som ättika. Idag vill jag göra Spaniens maktklick oönskat gravida och låta dem ligga med uppspärrade ben på en smutsig brits medans folk skriker mördare utanför. Idag skäms jag (extra mycket) för att vara europé.

Läs vidare HÄR.

 

Studieresultat

Ibland går man ju på nitar. Just nu handlar min nit om hudvårdsprodukter. Det är nämligen såhär att jag under hela mitt liv varit övertygad om att hudkrämer, rengöringsmjölk, ansiktsvatten och sånt är båg. Jag har tillhört dem som tror att det går lika bra med vanlig tvål. Att fin hy antingen är genetisk eller kommer inifrån, genom frukt och grönt, vatten och skratt. Att hudvårdsföretagen ljuger och vill lura oss på pengar.

Ändå använde jag fram till för fem år sedan hudvårdsprodukter, mest av gammal vana tror jag, men när jag flyttade till Allmänningen bestämde jag mig för att strunta i det där. Bekvämt att inte behöva köpa och så. Jag började tvätta mig enbart med vanlig tvål och smörjde in mig med mandelolja. Ibland skrubbade jag med bikarbonat och äppelcidervinäger. Det kändes sådär fint och jordnära, ni vet.

I somras i Sverige fick jag möjlighet att jämföra. Produkterna stod ju där i mammas badrum, rengöringskrämen, ansiktsvattnet och ansiktskrämen, och jag började använda dem. När jag åkte tillbaka till Colombia snodde jag med mig ett gäng. Nu är produkterna nästan slut och det är med viss sorg jag presenterar resultatet:

Utan hudvårdsprodukter (under 5 år):

-Kvisslor, ni vet små röda torrhetspricker på kinderna.

-Oförklarliga finnar.

-Grå och grynig hy, liksom avslagen.

Med hudvårdsprodukter (under fem månader):

-Len hy som känns slät när man drar fingrarna över kinden.

-Inte en enda finne.

-Sju personer på fem månader som påpekat att min hy har – som man säger – lyster.

Fan också. Ni vann.

Tigga

Smarta och fina Johanna har ett rysligt bra och oehört obekvämt INLÄGG idag. Om tiggare. Om att ge eller inte ge. Om att titta i ögonen och hälsa, eller inte. Ja, alla som bor någonstans i världen vet vad som menas.

Colombia kryllar av tiggare. Naturligtvis. Det finns inget socialt skyddsnät. Däremot enorma klassklyftor. Dessutom härjar ett krig som gjort Colombia till toppland i antalet internflyktningar. Att gå och handla i Bogotás centrum innebär att avgöra minst fem gånger om man ska ge pengar till behövande personer på vägen.

Här i Allmänningen finns inga tiggare i den bemärkelsen att människor sträcker fram händerna mot dig. Men även här finns det enormt många människor som överlever på allmosor. När någon i bygden blir sjuk går släktingarna runt i husen och ber om bidrag till mediciner och eventuell operation. Samma sker när någon dör och behöver pengar till kista och ceremoni, när ett barn behöver ny skoluniform eller fått influensa. Antingen ber man om pengarna direkt, eller så säljer man lotter eller godis. Försäljningen är dock underordnad. När doña X undrade om jag ville köpa en möglig gammal ost häromdagen så visste vi båda att osten ändå bara skulle slängas i soporna. Hennes ryggsmärtor hade blivit värre och hon behövde köpa alvedon. Ändå låtsades vi som om jag köpte osten för att jag ville äta den. Det är ett spel, ett nödvändigt och ganska fint spel, tycker jag.

Ger folk då? Ja! I alla fall de fattiga, de som själva kan behöva allmosor om någon skulle bli sjuk. Rika bönder i trakten ger också. Det kan vara bidrag till nya kaffekvarnar eller begravningar, men också tjänster. En av dem har som policy att alltid agera gratis taxi med sin lastbil. Han säger till mig att han själv minns när han var ung grabb och fattig. Att åka bil var det allra häftigaste, veckans highlight. Därför plockar han upp varenda gående person längs vägen. Lastbilen ser ut som ett koncentrationslägertåg ibland, men doña X’s gamla rygg får lite avlastning under vedbulten.

De som ger minst är urban medelklass. När jag följer med min granne när hon säljer lotter i gårdarna undviker hon alltid det nyinflyttade medelklassparet från Bogotá. Hon säger att de tittar så kontigt på henne när hon kommer med lotterna, att hon känner sig som en sämre människa då. Att hon verkligen skulle vara en sämre människa för att hon behöver be grannar om pengar till sina barns skoluniformer är inget som slagit henne. Det är också ganska fint, tycker jag. Hon ger mig frukt, grönsaker och andra saker som hon odlar. Jag tar med hennes barn till Jesus bar och köper glass och pennor till dem. Vi kan se varandra i ögonen utan att slå ner blickarna. Vi delar bara med oss av våra inbördes olika rikedomar.

Så känns det oftast i Allmänningen apropå tiggeri. Man kanske till och med kan säga att tiggeri i Allmänningen inte är ett Problem, snarare en strategi, ett socialt skyddsnät i micro-format som träder in där staten suger. Kanske det ibland till och med fungerar bättre utan staten?

I Bogotá är det naturligtvis annorlunda. Okända människor som kommer fram och drar i ens kropp med smutsiga händer. Tomma blickar över limpåsar. Barn utan skor som säljer snoriga karameller, deras mammors hatande blickar mot mig och mina barn (med hela skor på fötterna, glass i munnarna och nyinköpta barnböcker i händerna.) Där finns också tiggaren på skejtboard. Han har ingen underkropp så han kan inte göra några tricks. Han ligger på rygg på brädan och tar sig fram med hjälp av den armstump som klarade sig när minan sprängdes. Man lägger pengar på hans mage. Mina barn har undrat varför vi inte rullar hem honom till oss. Han kan få bo i kojan, mamma, och jag kan mata honom.

Precis som Johanna påpekar i sitt viktiga INLÄGG, så är det så himla svårt. Det svåraste är väl att inse att man själv befinner sig i den minst svåra situationen. Allt man hade kunnat göra. Allt man inte gör. Och allt man kanske gör, fast fel.

När jag bodde i Bogotá gav jag dagligen tusen pesos till killen ute på gatan. Han hette Juan och dog i överdos. Den kanske inhandlades för mina mynt.

Det svåraste var ändå i somras när det satt folk och spelade dragspel på mina barndoms gator i Sydsverige.

Ge dem ingenting, sa alla. De tillhör en stor tiggarliga från Östeuropa.

Och så gick alla förbi, medans vemodiga toner vackert darrade sig upp över småstadens hustak. Det kändes nästan lite kosmopolitiskt.

Bajsproblemet i butiken hade inte existerat om….

… toan i affären haft en riktigt dörr, eller i alla fall toalock.

…om man hade kunnat spola på den utan att hämta vatten i en hink hos tanten över gatan.

….om man inte haft tre barn med sig som bajsar i snitt två gånger om dagen.

Allt detta är egentligen smågrejer. Det som har stört mig idag är att bajsproblemet inte heller hade existerat om..

…. turisterna från Bucaramanga hade fattat att en cykel som blockerar den enda dörroppningen och en sopborste och en svabb uppställda i ett kors i den andra betyder att affären är stängd.

…. samma turister (lite senare på eftermiddagen när barn nummer två behövde) hade fattat att affären är stängd när trädörrarna är stängda.

-Tyvärr, det är stängt, sa jag.

-Äsch, det gör inget, sa dom glatt och gick in.

-Maaaaaammmaa!, skrek barnet skräckslaget.

Stackars barn. Nu är de livrädda för att bajsa på platser där det finns turister.

Den hemliga bäbisen

På väg hem hörde jag en bäbis skrika svagt bakom ett bambustaket.

-Nemän har du fått barnbarn? Det visste jag inte, sa jag till X som stack upp huvudet.

Hon visade bäbisen och vi gullade lite. Två veckor gammal bara.

-Ja, jag tar hand om henne nu. Min son är ju iväg och jobbar och mamman var tvungen att åka hem till sina föräldrar i byn.

Jag tittade förbryllat på henne. Mamman till bäbisen var alltså den tonåring jag skymtat nån gång. Jag trodde hon var en kusin eller så som hjälpte till med kaffet. Men tar hon inte med sig sin nyfödda bäbis hem för att visa sin egen mamma och pappa sitt nya barnbarn?

Jag frågade inte. X hann före. Hon såg orolig ut. Som om att hon var tvungen att berätta detta för mig nu när jag upptäckt bäbisen.

-Jo, dom vet ju inte om det. Dom tror hon varit i stan och jobbat. Stackars flicka hennes familj pratar aldrig mer med henne om dom fått reda på att hon gått och blivit gravid.

Jag blev förvånad, fast jag kanske inte borde ha blivit det. Jag har hört mycket om ”gömda magar” i rurala Colombia. Ofta tonårsflickor som blir gravida och inte vågar berätta något hemma för att föräldrarna hotat med allt möjligt i ”förebyggande syfte.” Och när det väl sker så är flickan så livrädd att hon antingen gör egenhändigt utförd abort (som kan vara livsfarligt) eller föder i hemlighet. Säger att hon är och jobbar i någon stad, när hon i själva verket trycker hemma hos pojkvännens föräldrar. Kanske till och med föder där så att inget ska riskeras att avslöjas av skvallrig sjukhuspersonal.

Jag trodde inte det kunde funka i praktiken. Men det gör det, tydligen.  Är säkert inte  ett dugg mindre svårt för den sakens skull.

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...