Det fina med att bränna sopor

Mina barn hostar som skorstenar, men kan inte låta bli att med fascination blandat med äckel titta på när hundmatpåsar, godispapper, schampo-refiller, vin-tetras och bindor smälter ihop till ett elakt grin, en spackel-clown som förtvinas i ett giftigt och kletigt rökmoln. Blä.

Jag bränner sopor. Jag gör faktiskt det. En månad har gått, hinken full och sammanhanget tomt på alternativ. Ett är att köra ner till byn och vänta på sopbilen som kommer på måndageftermiddagar, onsdagsmornar ELLER torsdagförmiddagar för att dumpa alltihop på San Gils gemensamma soptipp. Det är inget bättre alternativ i alla fall. Ett annat är att lobba för en fungerande källsortering här i Allmänningen och sedan föra upp den på nationell nivå så att Colombia blir ett lika stor sop-stjärna som Sverige, hallelulja! Men det är heller inget bra alternativ, i alla fall inte i Allmänningen.

Det är nämligen så – just åt detta grinar den smältande clownen värst – att ingen annan har något större problem med sophanteringen än vi, därför att de helt enkelt konsumerar på ett helt annat sätt, ett gammalt sätt, men också ett sätt som växt fram just på grund av frånvaro av en ”övre” sophantering och inte minst dålig ekonomi. Visst, det existerar många miljömord här också, men just när det gäller sopor råder en ganska logisk ekvation: Förpackade varor som säljs i supermercados är både dyrare och svårare att göra sig av med än oförpackade som säljs på söndagsmarknaden. Jag och Julian är i och för sig inte storkonsumenter av någonting (förutom kaffe och det har vi ju här!) och vår kompost är den mest använda tunnan, men vissa saker – särskilt hygienartiklar – gamla tandborstar, tandkrämstuber, schampo-refillpåsar – samlar sig på hög ändå.

Läs och lär!

Ex 1: Istället för tandkräm i tub och tandborste i plast, borstar grannen tänderna med en trasa med salt på (och ja, han är kring 60, har vita tänder och ingen dålig andedräkt).

Ex 2: Istället för schampoo-flaskor använder grannfrun Jabón Azul (blå tvål). Den är säkert lika o-miljövänlig som de schampon man kan köpa här, men i gengäld är den billigaste varianten inte inslagen i någonting och räcker för både kropp – och klädtvätt i en hel månad (och ja, hon är också kring sextio, har världens vackraste tjocka hår ner till midjan).

Jag har lärt mig. Kanske inte det där med saltet, men däremot att alltid tänka på varans förpackning när jag handlar. Hur stort utrymme tar den i hinken? Går den att vika ihop? Kan man bränna den/gräva ner den utan att det blir för giftigt? Finns det nån annan vara utan förpackning man kan ta istället? Detta är inte så mycket grannens förtjänst, som den smältande elake clownens. Det slår mig varje gång jag sitter där framför den giftiga elden och tittar på plasten som smälter ihop med pinnen jag petar runt med hur nyttigt det är följa sina sopor till sin slutpunkt. Hur medveten man blir om vad man egentligen GÖR när man konsumerar VAD och HUR MYCKET. Hur respekten helt försvinner för det i Colombia (och många andra håll) missbrukade ordet ”miljöpolicy”. Hur respekten stiger för Allmänningsborna, dom som inte vet vad mijöpolicy är, men ändå på något sätt följer en som har kvar sin ursprungliga innebörd. Och – hur stor kraft man uppbådar för att högen, nästa gång, ska vara lite mindre.

Och idag ler jag själv elakt när jag häller vatten över spackel-clownen som nu blivit en förkolnad klump. Kolla bilden! En hel månads icke-organiskt skräp för fem personer. Inte helt illa va? (fast, det är klart, vi har ju som sagt ätit ute hela veckan…).

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

One Comment

on “Det fina med att bränna sopor
One Comment on “Det fina med att bränna sopor

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Powered by sweet Captcha