Hem för internflyktningar i Medellín. Den grabb jag intervjuade flydde från sin hemby efter en massaker av paramilitären.
Tja. Jag ska skriva det här sen, än så länge har jag bara stödord i mitt lilla block.
Höns och småjordbruk. X är 12 år. Är i skolan. Beväpnade män i uniform. Ligga på marken. Höra skott. Moster. Höra skott igen. Granntanten. Höra skott ytterligare en gång. Pappa. Höra… ljud. Se ett halshugget huvud.
Mm. Det fruktansvärda med att lyssna på historien blir så mycket värre när man inser att personen faktiskt har upplevt det fruktansvärda de berättar om medan jag bara är en lyssnare. Och att jag vill kräkas ändå.
(Ni läsare som inte är insatta i den väpnade konflikten i Colombia kan läsa wiki-artikel här.)
April 19, 2012 at 5:39 am
Detta händer alltså nu!Jag trodde att något hänt, något bra. Händer det aldrig något bra? p
April 21, 2012 at 10:14 pm
Ja. Fast det händer bra saker också. Det händer mest av allt bra saker! Kram!/Jullan
April 19, 2012 at 8:52 am
Åh fy fan. Så ofattbart.
April 21, 2012 at 10:16 pm
Eller hur? Jag tänkte lite på ditt inlägg, från svängarna kring Utöya…. Kram!/Julia
April 19, 2012 at 8:36 pm
Hemskt att läsa dina anteckningar. Blir så rakt på.
Ta inte in för mycket bara av det hemska – det klarar ingen!
Värmekram till dig!/Eva
April 21, 2012 at 10:17 pm
Tack för kommentar! Nej precis, man får försöka stå lite på sidan om, även om det är svårt ibland… Kram!/Julia
April 20, 2012 at 7:43 am
Världen blir förmodligen bara bättre för de som redan har det bra… En ganska märklig ordning?! Jag minns en gammal finsk man som sopade på Mölnlycke Väveri. Han hoppade högt av skrämsel när någon sparkade till skurhinken. Han hade deltagit i två finska krig och hade tydligen hört och sett för mkt. Hur blir framtiden för vår unge Columbian? För många andra unga Columbianer??
April 21, 2012 at 10:25 pm
Mmm. Märkligt att du nämner det. Jag läste precis om Hudens tid av Anja Snellman. Hennes gamla mamma ligger och dör på långvården i Finland bredvid en 80-årig svenska. Jämförelserna av deras båda livsberättelser är otroliga – en som upplevt krig och en som inte gjort det. Det blir två helt olika sätt att berätta sitt liv på ålderns höst.
Å andra sidan tror jag det finns väldigt många människor som har en fantastisk förmåga att klara hemskheter. Det är svårt att veta vad som rör sig inuti en annan människa, men jag har träffat många som kunnat gå vidare med styrka och glädje i livet trots otroliga grymheter de utstått. Och tvärtom, många som levt “bra” och “trygga” liv som det ändå gått åt skogen för.
Människan är en mycket konstig varelse, och tur är väl det!
Kram!
/Julia
April 20, 2012 at 6:13 pm
Är du kvar i Medellín? Min telefon sparar inte nummer så kan inte ringa dig.
Hoppas allt är bra.
Kram Ida
April 21, 2012 at 10:30 pm
Sparar den inte nummer? Vad är det för konstig telefon :)?
Jag var helt 100 på att ringa dig varje kväll, men det kom något emellan varje gång. I torsdags var jag säker på att jag skulle hinna komma förbi på kvällen, men det ryktades om ett jordskred utanför Barancabermeja så vi vågade inte vänta med att ta bussen eftersom den skulle ta 14 timmar! Nästa gång!
Kram!
/Julia