Döden, den finaste.

Idag har jag varit på likvaka igen. Ingen ung tragisk död som den andra likvaka jag skrivit om. Min väns farfar fick leva till gamledar och satte bokstavligen sin sista potatis igår då han fick en hjärtattack över odlingfåran.

Han var fint iordninggjord på sitt bord av blommor. Sminket var sparsamt, behövde ju inte dölja något, ja, han såg ganska exakt ut som när han levde, förutom att jag aldrig sett honom i en så elegant skjorta. Jag har tidigare tyckt det var otäckt, liksom äckligt, att vistas nära ett lik, men idag var det mycket vackert. Att samla alla vänner och familj en hel dag och en hel natt i ett rum tillsammans med den dödes kropp kan vara ett bra sätt att ta farväl. Alla grät, men det var ingen hemsk gråt. Kanske var det till och med  lyckotårar? Lycka över att den person man levt nära fått göra något som är få förunnat – att leva ett friskt långt liv och sedan dö pladask utan långdragna smärtor och ångest.

En annan fin sak var att jag för första gången verkligen direkt erfarit att ett av mina frilansjobb gjort nytta till dem artiklarna handlat om. Jag intervjuade den döde för några år sedan om etno-biologi. Hur han samodlade olika grödor för att undvika skadodjur och hur månens fas spelade in för när han kunde så och skörda. Jag tog massvis av bilder på den vackre gamle mannen. De kunde jag ge bort till hans dotter och dotterdotter idag. De blev enormt mycket gladare än vad en annan person skulle bli. Det fanns nämligen inte ett enda fotografi av honom.

Likvakan håller på tills gryningen. Själv gick jag hem för att göra min egen lilla hyllning till den döde här på bloggen.

”Naturen är så vackert funtad, förstår du tösen. Agave hjälper kaffe. Kaffe hjälper maniok. Maniok hjälper jorden. Det behövs inga gifter.  Hon vet att vi inte förstår. Därför berättar hon för oss. Det är bara att lyssna att på henne. På så vis är det ser du, glöm bara inte bort att lyssna!” //Ernesto. Bonde i Allmänningen, Colombia (1931-2012).

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

12 Comments

on “Döden, den finaste.
12 Comments on “Döden, den finaste.
  1. Ernesto! Jag tänker på dig och på det långa, förmodligen strävsamma liv du fick! Och så blir jag glad över att du Julia tagit foto på honom som nu föda och glädja familjen.
    Vi ska ta vara på Ernestos visdom – så rätt!

  2. Vad fint du skriver Julia och du beskriver döden på ett vackert och klokt sätt.

    Jag kan känna igen den där känslan av tacksamhet de gånger jag har deltagit i en äldre människas begravning. Visst är sorg och saknad de starkaste känslorna men de där begravningarna brukar också andas en doft av tacksamhet över allt det vackra den gamla fick uppleva och för att hon/han berörde mångas liv. Svårare är det då det är unga människor som dör.

    En vacker gåva du gav Ernestos barn och barnbarn. Sådant som betyder så otroligt mycket.

    Kram på dig du fina

  3. Pingback: | Blood and fyah

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>