Hund om natten

Om natten förvandlas hundarna till vargar. När jag kör hem från byn vid tio-snåret kommer de galopperande upp från sina hus från båda sidor med tunga andhämtningar, sådana som sprutar fradga. Jag vänder mig aldrig om för att se om det fräser vitt ur deras gap. Jag har en 80-motor. I uppförsbacken springer hundarna lika snabbt. Jag skriker på dem, ett högt skärande tjut som ibland får någon av dem att vända, men långt ifrån alla.

Här så har nattens faror alltid haft hundens skepnad. Akta dig för hundarna, säger folk, när man ska hem sent. De ger mig råd om hur jag ska gå tillväga för att inte bli skadad. Om moppens motor är för svag för att man ska hinna undan så bör man antingen köra rakt på hunden och hoppas att den hinner undan innan både moppe och hund krockar, eller sparka den i ansiktet. En hård, snabb spark, säger folk. Det måste göra tillräckligt ont för att hunden ska tro att du är starkare, annars blir den bara uppretad, vilket är farligare. Alltför många motorcykelolyckor här sker för att hetsiga hundgäng attackerar hojen.

Det är lättare att sparka med gummistövlar eller kängor. Igår hade jag sandaler och kort kjol. Jag var rädd att hen som jagade mig skulle bita mig i benet om jag sparkade. Men hen var så nära, jag kunde känna andedräkten mot mina fotknölar, att jag ändå gjorde det. Rakt på nosen. Jag kände saliv mot huden. Moppen vinglade till. Hunden gnydde och spratt iväg. Men två av de andra förföljarna fortsatte. Öppna käftar i både vänster och höger synfält. Dunkande hjärta. Lukt av adrenalin, kokande motorolja och tanken på att om moppen ger upp nu, så kommer de äta mig levande.

När jag fick upp farten uppe på krönet och såg mina förföljare fnysa till och ge upp i backspegeln, tänkte jag på min gamla Sverige-cykel, på hur jag kommer njuta av den. Cykla genom stan om natten och bara vara sådär småmysigt rädd för att en polisbuss kommer stoppa mig och straffa mig för brottet att inte ha cykellyse.

IMG_0090 (2)

Om dagarna är dock bygdens hundratals lösspringande hundar gläfsiga smilfinkar.

Kolla min fina Insta om du inte gjort det! HÄR

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

6 Comments

on “Hund om natten
6 Comments on “Hund om natten
  1. Alltså det här med att cykla hem på kvällen. Gå på gatan på kvällen! Inte vara rädd. Det är jag ändå, i och för sig, men det är bara för att jag inte har lyckats vänja bort ryggradsreflexen ännu. Det är magiskt, du kommer att älska det.

    • Eller hur?! Och i jämförelse med Bogotá så känns det väl ännu mer? Det här med att exempelvis sätta sig på en bänk och läsa en bok utan att hela tiden behöva ha ögon i nacken. Härligt. Kraaaaam!

  2. Läskigt!

    Jag älskar ju hundar men jag har också respekt för hundar i grupp, hundars vakt- och jaktinstinkt. Men oftast behöver jag inte ha det, oftast kan jag leva i den bekväma föreställningen att de är nallebjörnar och inte rovdjur (och det kan våra bortskämda hundar också antagligen, eftersom de inte behöver klara sig själva eller slåss för brödfödan…).

    Hoppas du får en underbar resa. Jag har inte förstått om du åker för gott eller för en tid.

    • Ja, samma här. Gillar också hundar, pues, alla djur! Och det är väl det som är mest skrämmande på något vis, när jag brummar hem om natten, att de förvandlas, att jag förvandlas, att vi blir fiender för en stund, känner att vi behöver försvara oss själva inför den andra.
      PS. Hela hösten iaf. Sen får väl an se.
      Kram!

  3. I min by är det fullt med lösa hundar i gränderna, och på folks innergårdar. De spm går lösa brukar nästan alltid hålla sig på avstånd tack och lov, eller så vill de bara bli klappade, men de som är bakom stängsel skäller som galningar när man går förbi, och nästan varje hus har hundar som står och skäller på folk som går förbi. Vad är vitsen? Det gär mig galen i bland! Faktiskt har jag också blivit biten av en rottweiler i koppel. Jag skulle springa om och så flög den plötsligt på mig och tog ett bett i min midja, jag ser fortfarande märken av huggtänderna där och jag glömmer aldrig hur det kändes när tänderna gick igenom huden och in i köttet. Sedan dess är jag – eller rättare sagt min kropp – rädd för hundar. jag är medveten om deras käftar mycket mer än tidigare. Tänkte att det kanske är så det känns att ha varit utsatt för våld, att det sitter i kroppens minne och dyker upp när någon gör en oväntad rörelse eller något. Och så är jag väldigt nyfiken på vad du ska göra i Sverige! Hoppas det har med en ny bok att göra….

    • Uff ja. Jag blev också biten av en rottweiler en gång. Jag kom gående ner för en gata och helt plötsligt sprang han ut från sitt hus och bet mig i benet – rakt i ett graviditetsåderbrock dessutom. Blodet sprutade! :) Efter det tog det lång tid innan jag kände mig säker med större hundar igen, ända tills jag själv skaffade en schäfer. Då försvann det litetgrand, förmodligen för att han var så himla lugn och fin med människor. Det otäckaste är kombinationen – ung kille med gangsterdrömmar och kamphund. Här finns det många sådana kombinationer. Killarna har hetsat sina stackars hundar så mycket att de själva förlorat kontrollen över dem. Huga.
      Jag kommer skriva lite mer om Sverigeresan framöver. Och ja, den här – delvis – med skriverier att göra. Kram!

Comments are closed.