Kroppen i megastaden

Känslan kanske alltid hade funnits där eller så skapades den en kväll i oktober 2002 i downtown Bogotá. Stål mot halsen och stål mot magen. Röster: Rör dig inte så blir du inte skadad. Jag rörde mig naturligtvis inte, men jag litade inte på vad rösten hade sagt heller. Jag kände hur stålet mot halsen darrade. Jag tänkte att personen som höll i kniven var rädd och att man kan aldrig lita på en rädd människa.

Men den där gången höll de vad de lovade. De försvann med pengarna jag haft i fickan. En sådär 100 spänn tror jag det var som virvlade bort med några av Bogotás alla rånare och det kunde ju kvitta. Men känslan, eller kanske mer ett slags kroppsligt tillstånd, fanns kvar.

Spänt axelparti, regelbundna bakåtblickar och motionsgångstil. Varje gång jag besöker Bogotá kommer det där ”på sin vakt”-tillståndet tillbaka. Det är förunderligt egentligen. Så fort jag stiger av bussen på terminalen blir jag helt automatiskt vaksam, släpper aldrig handen om väskan, stannar aldrig upp om jag inte måste, observerar varenda människa jag möter, analyserar varenda röst omkring mig, varenda fotsteg. Och så fort jag stiger av bussen några dagar eller veckor senare i Allmänningen blir mitt beteende helt tvärtom oavsett om det är dag eller 2 på natten. Väskan dinglar kring en ledig axel, jag går långsammare, andas friare och vänder mig sakta mot fotstegen bakom mig med ett leende, härligt hundra på att det bara är någon som vill hälsa mig välkommen tillbaka.

(Ja, du kan vara lugn nu, kroppen. Jag åker hem imorrn.)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

One Comment

on “Kroppen i megastaden
One Comment on “Kroppen i megastaden

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>