Min stad

Jag är i min stad nu. Jag märker att den är min hela tiden. På sättet jag rör mig i den, på hur jag går och cyklar. Jag behöver förresten inte cykla till bensinmacken. Cykeln tar mig dit av sig själv, som om den hade en autopilot. Jag har cyklat här tretusen gånger. Det ger en viss tyngd åt mina anspråk.

Ödetomter har fått nya hus och skog skövlats och blivit byggklar mark. Jag tar genvägarna ändå, utan att reflektera särskilt mycket över det känner jag, vet jag, att de fortfarande är mina.  Ingens pengar kan köpa min äganderätt här. Varje plats är inkissad med minnen. Minnena är mitt revir och minnenas lukt försvinner aldrig.

Jag har känt mig ”hemma” på andra platser jag bott på också, men det går ändå inte att jämföra. Rätten till de andra platserna har ju funnits i teorin, men inom mig har den hela tiden behövt förhandlas, och ständigt erövras. Varje dag har jag analyserat mig själv i förhållande till platsen och dess människor. Gjorde jag rätt nu? Parkerade jag moppen tillräckligt nära trottoaren? Irriterar jag någon? Vem är mannen jag möter på andra sidan gatan? Borde jag vara rädd?

Sådant tänker jag inte på här. Jag tänker inte så mycket.

Jo förresten, jag tänker, de här sommardagarna i Karlshamn, på vilken ynnest jag har. Att livet gett mig denna stad, men framför allt att det inte tagit den ifrån mig.

Jag tänker också på alla de många miljoner människor som inte har en sådan plats. Eller har haft, men som de har förlorat, som det inte längre går att besöka. Som inte kan ta genvägen till barndomens unika blandning av frihet och trygghet enbart genom att cykla till bensinmacken.

IMG_2954

Hon äger skogen. Jag äger stan :).

 

Fler av mina bilder finns på min Insta. HÄR. 

Läs också gärna min nyutkomna novell Schackspelarens hus, som handlar om en som blir fråntagen sin ö, sin plats. HÄR

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

6 Comments

on “Min stad
6 Comments on “Min stad
  1. Så fint du skriver. Jag känner igen mig precis! Ibland tänker jag på hur märkligt det är att mina tre barn, som på så många sätt känns som delar av mig, inte alls har samma relation till min stad, utan har sin alldeles egen plats, som de inte delar med någon av sina föräldrar, utan bara med varandra. Kanske gör det att de förstår varandra på ett sätt som jag aldrig kan göra. Och kanske gör det att jag lättare påminns om, och förstår, att jag bara har dem till låns, och att de är alldeles sina egna.

  2. Jo, så är det.! Men hemortsrätten hotas allt oftare! Jag åker inte längre till Bali. Det är inte längre mitt. Mina stigar, mina dirtroads ligger tysta under nya motorvägar.Vad har jag här att göra? Min Kungliga Familj bor i Australien. Jag skriver om mitt Bali som om jag vore Sten Bergman. Och när Du frågar: Vem är/var det, förstår även Du att ytterligare något, någon berättelse försvunnit in bland skuggorna. Så är det hela tiden. Ännu en stund är vi kvar, men inte så länge. Ännu en stund är Karlshamn kvar, och vi är kvar. Vi får se om vi överlever Festivalen!

  3. Jo, jag vet! Jag har redan skrivit. Men “Min stad” ger upphov till ständigt nya tankar. Och då tänker jag på ställen man varit på, restauranger man ätit på, cyklar man cyklat på, utriggarkanoter man seglat med och människor man mött. Det sista är väl det som besvärande tankar besvärar värst med. Bäcken neråt Bergnäs, ruda, harr och pärlmusslor (inte i Söderhavet dummer, utan söder om Vännäs), dit cyklade jag för att hoppa i hö och sitta på åttahålstorrdass. Kungliga Palatset i Ubud bleknar i jämförelse. Man är i Ubud och längtar till badbergen på Kärsmansholmen, och på badbergen längtar man till en strand med utsikt åt Lombok.Man är tydligen aldrig riktigt hemma. Man får väl nöja sig med att man minns.

Comments are closed.