by
on
under
tagged ,
Permalink

Skrik inte. Slå!

Linda har ett överraskande och tankeväckande inlägg från sitt segelstopp på Nya Zeeland. Hon berättar något som är helt nytt för mig, att barnaga i NZ blev förbjudet först 2007 och att nyazeeländarna ogillade lagändringen så mycket att de krävde folkomröstning. 88 procent av befolkningen röstade EMOT förbudet 2009. För hur i hela friden ska man annars kunna uppfostra sina barn?

Samma fråga har jag hört från många colombianska föräldrar, både i urbana medelklasser och här på landsbygden. Alla jag känner som jag frågat har blivit slagna som små, och ganska regält – skärpsnärp på rumpan och kvastskaft i huvudet. Hade en svensk vän berättat om liknande misshandel hade tonläget varit lågt och dovt och hela berättelsen ett förtroende. Här skrattar folk och jämför sina barndomars slag med varandra som det vore vilket fika-ämne som helst. Problematiser inte.

Typ:

Å jag minns när jag hade skolkat, mamma jagade mig med kvasten genom hela huset! Haha! Slog den så hårt att den gick sönder och hon bara stod där med trasiga kvastpinnar i varsin hand. Hoho!

I Colombia är barnaga förbjudet, men det råder inte nolltolerans som i Sverige. Under föräldrarmöten händer det att läraren påminner föräldrarna om att de inte får misshandla sina barn. Däremot, lägger hon alltid till sen, är det viktigt att korrigera dem. Detta görs bäst handgripligen och inte genom att visa ilska mot dem.

En dansk i ändan eller på handen är bra, så att barnet förstår att de gjort något fel. Däremot får man aldrig slå i huvudet.

Jag ser, till skillnad från Linda i sin NZ-berättelse, sällan colombianska föräldrar slå till sina barn offentligt. Däremot hotar ofta mina vänner sina barn med ”sandalen” eller ”skärpet” om de inte lugnar ner sig/gör läxan/borstar tänderna, lite på samma sätt som att jag ibland hotar med att de inte få se sitt favvoprogram eller inte får lördagsgodis osv. Många kör också på mottot: Bättre EN dask direkt än att som förälder få nog och börja skrika och gorma och tappa ansiktet inför barnet.

Det är väl just här som de största kulturella skillnaderna mot Sverige finns när det gäller barnaga.

Jag kan tänka mig att det i en enormt pressad situation när man är trött och stressad och barnen skriker och bråkar och allt är bara skit KAN hända att man som förälder går över en gräns.  Jag har själv stått på den några gånger, aldrig någonsin slagit, men alltid ångrat mig efteråt för att jag skrikit eller tagit för hårt i en arm. Däremot kan jag absolut inte tänka mig att man som förälder helt lugnt och med alla nerver i styr ger sitt barn en kallt uträknat slag i uppfostringssyfte.

Kan ni?

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

15 Comments

on “Skrik inte. Slå!
15 Comments on “Skrik inte. Slå!
  1. Nej, verkligen inte!

    Usch, minns när jag såg en liten pojke bli slagen på en köpcenter. Jag var en milimeter ifrån att gå fram till dem men just när jag skulle göra det stövlade familjen iväg. Pappan hade slagit barnet. Inte hårt, men ändå SLAGIT. Jag var i chock hela dagen och önskade att jag hade ringt polisen.

  2. Intressant, och skrämmande. Hur läraren uppmuntrar tillrättavisning – handgripligen, och kontrollerat. Usch. Så kallt. Håller med dig i att det är lätt att förstå hur någon i frustrerade situationer kan ta i lite för hårt. Men det känns hundra gånger mänskligare än att helt lugnt slå sitt barn med avsikt. Min pappa brukar berätta om hur hans gamla magister slog – kontrollerat, hårt och systematiskt. Barnen var livrädda för att gå till skolan. Men det finns ingen munterhet i hans historia. Inte en grutta. Bitterheten sitter kvar än idag. 70 år senare. /Linda

    • Intressant! Jag har själv hört liknande historier från svenska familjemedlemmar. Man glömmer ju lätt bort att barnaga var helt naturligt även i Sverige för inte så hemskt länge sedan. Bitterheten, sorgen, agget finns där.
      Därför tolkar jag mina vänners skojfriska sätt att prata om det som en strategi för att hantera det jobbiga. Det är synd eftersom det bidrar till att barnaga inte problematiseras. Men för människorna som växt upp med det är det naturligtvis bra. Ofta – men inte alltid – kan vi människor ju välja hur vi vill hantera svårigheter. Väljer vi att se det som ett problem som gjort oss illa mår vi dåligt. Är vi positiva och har en “äsch, skit i det-attityd” mår vi kanske bättre. Därför tror jag just att de grupper barn som växer upp precis innan barnaga förbjuds (både enligt lag och kulturellt) kan ha det värst. Detta torde exempelvis gälla de barn som är små i Colombia nu, för det kan väl inte bara fortsätta såhär? Eller kan det det? Ditt inlägg från NZ blir en sorglig tankeställare här. Kram! /Julia

  3. Min fromma moder slog mot huvudet ( är jag möjligen punch drunk?). Min fader åt lugnt sin middag innan han befallde fram mattpiskan (flätad rotting). Han slog så länge han orkade. Efter femtio år bad han om någon slags förlåtelse. Den kunde jag inte leverera. Kan fortfarande inte. Jag kan inte heller skämta om flätad rotting.
    Vilken förälder är utan skuld? Jag??

    • Ja! DU!
      Jag minns faktiskt bara att du blev arg på mig en enda gång. Det var nere i båthamnen vid en sjösättning och jag höll på att få en stor järnstång i huvudet. Du skrek mest av rädsla tror jag. Slog mig? Aldrig!
      Kram bästa pappan!
      /Julia

  4. Ja, det är nog den största kulturkrocken av dem alla! Hur hanterar du andra gentemot dina barn? Till exempel fröknarna i skolan, slår de barnen? Farföräldrarna?
    Vad säger Julian?
    Jag känner att jag har det hela klart för mig (aldrig, aldrig att jag skulle slå mina barn), men jag är rädd att någon annan skulle få för sig att göra det. Jag skulle gå bananas om dagisfröken/läraren i skolan så mycket som gav Gael en smäll på fingrarna.
    Hur gör du där?

    Kram!
    Annika

    • Jag minns att jag tänkte på det när barnen var små och gick på ett ganska dåligt dagis i Bogotá, att de inte skulle kunna berätta om någon fröken gjort pim-pim på handen eller dask i rumpan. Det är ju lättare nu när de är större, berättar allt som händer i skolan. Jag har aldrig hört att lärarna slagit barnen där, men däremot körs andra system som är rätt annorlunda de i svensk skola. Det finns ju inga diskussioner och/eller medvetenhet kring svårigheter som exempelvis ADHD. Om ett barn är extra hyperaktivt – inte kan sitta still osv – räknas det som “problembarn” och behandlas med straff som att inte få rast eller få extra mycket läxor. Det är ju helt åt skogen eftersom ett barn som lider av ADHD eller Damp inte KAN styra sig själva, det är inte deras fel att de inte kan sitta still eller “hacer caso”. En väns barn som är 10 och går nere i byskolan och har nyss blivit religerad därifrån för vad jag tolkar som ADHD-symptom. Skolan ser inte barnets oanpassning som deras problem, utan barnets och föräldrarnas. I Allmänningsskolan är det lättare, den är ju så liten och kan därför bli individanpassad på ett annat sätt, men jag tvivlar på att “problembarnen” här kommer få fortsätta studera när de flyttas ner till byns högstadium. För Gael blir det säkert en helt annan sak, det är ju lättare att hitta bra dagis/skola i Bogotá. Tips är att undvika Bien Estar Familiars dagis till varje pris. Det finns säkert bra sådana också, men mina erfarenheter från deras dagis i Bogotá är inte särskilt bra – typ 30 barn per en underbetald lärare! Helt omöjligt att individanpassa. Läraren lärde sig inte ens Sal och Frans namn och så fanns det propagandabilder på blodiga foster på anslagstavlan! Inget dagis för dig alltså.. :). Jag kan ge dig lite bra tips när det beger sig för Gael. Har ni tänkt att ha honom på dagis eller med barnflicka?
      Kram!
      /Julia

      • Ja, ICBF-dagis blir det inte. Oscars storebror gick på ett sådant och blev slagen… Nej, dagis har vi hittat, som tur är, vi har en kompis som är psykolog som just öppnat dagis i Chapinero Alto, med Montessori-pedagogik. De känns väldigt bra, de är dessutom öppna för genuspedagogik. Det blir barnflicka till 1 år och sen dagis.

        Och det där med ADHD är ju en annan grej också, det känns verkligen som det är som ni säger, att de liksom ses som “olydiga barn” som borde anpassa sig efter skolan istället för tvärtom.

        • Eller hur? Jag tror att det handlar enormt mkt om resurser. Det är omöjligt att ge extra tid åt barn med svårigheter. Lättare att se de som “stygga” och straffa dem. I privatskola/dagis finns ju mer pengar och helt andra möjligheter.
          Fint att ni hittat bra dagis!
          Kram!

  5. Glad att bo i Sverige när det gäller detta. Jag vill inte att mitt barn ska bli slaget, tack. När jag bott både på Puerto Rico och i Spanien såg jag ganska ofta föräldrar slå sina barn öppet, eller ruska till dem ordentligt. Över skitsaker som att de kanske snubblade eller ville ha en glass. Det kokade inombords varje gång…

  6. Känner igen mig så mkt i det du skriver, min man är från Colombia, men vi bor i Sverige. Alla våra vänner, och min man, har sådana historier. Kanske är hans familj ett undantag, men om det finns fler som dem kanske det sakta kan bli bättre. Innan hans två bröder fick barn var det mycket snack om just korrigering, men nu när de (och vi) fått barn är attityden totalt motsatt, ingen av dem skulle drömma om att bära hand på barnen. Och min mans föräldrar säger skamset, att om de ändå vetat då vad se vet idag vad gäller barnuppfostran.

  7. Jag får rysningar när jag läser om okunskapen och omedvetenheten om funtionssvårigheter som ADHD och Asperger till exempel. Här i Sverige har vi kommit längre vad gäller medvetenhet om dessa svårigheter. MEN – jag är samtidigt rädd att vi överdiagnostiserar nu. Blandannat tror jag att alla besparingar i skolan leder till att vi kräver att barnen ska anpassa sig till skolan och inte tvärtom!
    Kämpa för dina barn, Julia och försök föra in lite nytt tänkesätt om du har någon möjlighet bland personalen. Bestraffningar och indragna raster gör det ju sannoligt ännu svårare för ungar med den här problematiken.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>