Tag Archives: aktivism

Han har ett av Colombias farligaste yrken

IMG_8094

Det här är Calixto Benites de León, guardía indígena – ”indianpolis” –   i Amazonas. Precis som sina tiotusentals kollegor runt om i Colombia bär han ingen pistol, utan en stav.

La guardía indígena (typ ursprungshären) grundades 1971 som respons på de massakrer och det flyktingskap ursprungsfolken utsatts för i och med den väpnade konflikten och storföretags exploatering av naturresurser. Med ursprungsfolkens rätt till sitt eget land som motto vill man fungera som ett alternativ till statligt polis- och militärväsende. Sköta om, försvara, behålla, bestå, drömma egna drömmar, höra egna röster, skratta egna skratt och sjunga egna sånger och gråta egna tårar . Bara i departamentet Cauca finns nästan lika många deltagare i ursprungshären (10 000 pers) som hos statlig polis och militär i området (11 000).

Trots – eller kanske just FÖR ATT – la guardía indígena strider mer med själ och hjärta än med k-pister och bomber är många från alla sidor i den väpnade konflikten livrädda för denna ”gömda makt”, vilket genom åren resulterat i tiotusentals mord på guardías indígenas.

Rätt att köpa stöldgods

Jag är ingen som kör med den bästa utrustningen precis. Jag skriver på begagnade laptops, transporterar mig med gamla fordon ihopsatta av självlödda reservdelar, gör varma mackor i ett trasigt mackjärn som är lika gammalt som jag, lyssnar på musik med hjälp av en gammal skorrande förstärkare osv. När jag köpte kamera gick det alltså inte riktigt i stil med mig att köpa det bästa. Förresten hade jag inte 20 000 tusen kronor. Men jag kunde heller inte fortsätta plåta till jobb med en automatisk lumix 3,5 pixlar. Jag köpte en semi-proffs CanonT2i och tänkte köpa upp mig med bättre objektiv eftersom.

Det tänkte jag göra idag. För “vad kan ett zoom-objektiv kosta liksom?”.

Det kostar 3000 kronor.

På svarta marknaden hittar jag samma. Stöldgods från Venezuela naturligtvis.

”Äsch, ge mig 1000 spänn”, säger hälaren, en 25-åring med snygg skejtar-stil.

Det är en skillnad på 2000 kronor.

”Man kan göra ganska mycket för 2000 kronor”, påpekar han.

”Men tänk stackarn som blivit av med sin kamera”, säger jag. ”Jag kan inte vara delaktig i…”

”Äsch, det här är inga grejer från privatpersoner, utan från ett jättelager”, svarar han med ett Robin Hood-leende.

Robin Hood-leendet tar hårt på mig. Robin Hood är min politiska förebild, nämligen. Jag ler ett Robin Hood-leende tillbaka innan jag kommer på mig själv.

”Men om det blir stulet så har jag ju inget kvitto till försäkringen…. ”

Då skrattar killen och får en tår i ögat.

”Försäkring?!”

”Ja, sån stöldförsäkring.”

”Har DU det?”

”Nä.”

En gång i tiden var jag van vid att ha en reseförsäkring som täcker alla former av stölder. Men det var länge sen nu. Typ 10 år sen.

”Men… om det går sönder då… jag får väl ingen.. garanti?”

”Äsch, jag kan laga det. Jag lovar att ta billigt”, säger han och flinar.

Jag säger att jag ska tänka på saken, men jag vet att han aldrig kommer återse mig igen. Det finns en slags moral i mig, liksom insydd i kroppen sedan födseln. Att köpa hälegods känns helt enkelt inte  ”rätt”.

Mina vänner förstår mig inte. De tycker att jag är ganska dum i huvudet. Istället för att tänka på allt mysigt och fint och behövligt jag kan ge mina barn för 2000 kronor eller kanske helt enkelt skänka bort dessa pengar till min cancersjuka granne som inte har råd till behandlingarna håller jag (som god svensk?) Samhället i första hand. Jag tror att alla måste följa vissa regler för att samhällsapparaten ska fungera.

Men jag glömmer igen. Jag bor i ett korrupt samhälle som skiter fullständigt i resurssvaga människor. Ett samhälle där de flesta politiker och myndighetspersoner utnyttjar sin maktposition för att köpa nya sommarhus och näsor till döttrarna. Ett samhälle där bara vissa få kan studera vidare. Ett samhälle där fattiga människor dör i blindtarmen som Miriam, i förkylning som sex-årige David eller tynar bort i livmoderscancer som min granne för att de inte har pengar till sjukförsäkring. Ett samhälle där solidaritetshandlingar som gör skillnad nästan uteslutande är gräsrotsinitiativ, enskilda personer som på olika uppfinningsrika sätt rycker in där systemet suger.

Jag förstår mina vänner. Vad är rätt när ingenting som borde vara rätt är rätt?

Så det blir nog inget nytt zoomobjektiv överhuvudtaget.

Ännu en anmälan

När jag skrev det här litterära reportaget (del 1 och del 2) hade jag inte ens med det faktum att Incubadora de Santander även förstörde en annan flod några kilometer bort. Jag hade heller inte hunnit erfara dagens situation i mitt eget hem. Vattnet jag dricker ur kranen stängs numera av några timmar varje dag. Detta beror på att den kooperativa akuedukten – som Custodia en gång var med att styra upp och Arkitekten idag är ideell ordförande för – tvingats stänga två av tre vattenkällor pga agro-gifter. Den enda källa som fortfarande producerar rent vatten räcker inte till Allmänningens alla användare, vilket gör att ransonering måste ske.

Jag hade också bara halvvägs insett varför ”ingen gjorde något”. Sanningen är att alla gjort allt. Förutom bad-reclaims så har vilda protester pågått i byn och hundratals radiointervjuer, tv-inslag, debattartiklar har publicerats i Colombias största medier. Min erfarenhet är att colombianer på landsbygden är enormt duktiga på att säga ifrån och göra det på ett så intellektuellt och genomanalyserat sätt som får vilket storföretag som helst att springa och gömma sig och ta till fulknep….men just det! Det är precis det de har gjort. De rör sig nämligen i ett otroligt tacksam miljö för att göra just det – korruptionens, ryggdunkandets colombianska klimat.

Vad jag har fått berättat för mig har Incubadora de Santander hotat upprorsmakare med ”extrema åtgärder” (alla som bott i Colombia vet vad som menas). De avskedar människor vars släktingar yppat misstycke. De fyller badställen med jord. De har till och med skjutit på extremsportsföretagens fallskärmar – när de är i luften! Sånt. Det är naturligtvis inte företagsledningen som gör detta utan markvakterna, de flesta ex-militärer som under decennier i krig är experter på sånt som exempelvis ”extrema åtgärder”. Företagsledningen då? Inte ens min vän Joana lyckades prata med dem när hon åkte till huvudkontoret i storstan för att be om ett skriftligt tillstånd att flyga fallskärm.

Problemet med vattnet här i Allmänningskrokarna är alltså inte avsaknad av insikt och kampvilja, utan total frånvaro av såväl förhandlingsbord som förhandlingskraft. Visst, Arkitekten fortsätter bada, journalisterna fortsätter skriva, bönderna fortsätter att göra fuck-you till administratörens hellikopter när han flyger förbi för att betala markvakterna. Trots att 7 år har gått har det inte hänt något, men kanske, snart. Vi får hålla tummarna och – naturligtvis – bada och skriva järnet (om inte annat – nu blir jag sarkastisk – i egenterapeutiskt syfte).

Blä. Usch. Fy. Blir man gladare än ledsare när man tittar på dessa badbilder från ännu fria Allmänningsvatten?

Arkitekten badar för mänskliga rättigheter

Jag träffade Arkitekten idag av en slump. Vi har två saker gemensamt. Vi har likadana bilar. Och samma åsikt det multinationella kyckling och boskapsföretaget som sedan 2005 hängnat in flera tusen hektar tidigare ”ingenmansland” med taggtråd. Det har blivit en stor förlust för bygdeborna som tidigare använt marken för att låta getter beta, barn leka och tvätta och bada i den underbara floden. Det sista är det värsta ur lag-synpunkt, eftersom det är olagligt i Colombia att äga vattendrag. Någon meter kring floder måste vara public space, mest för att gödningsmedel från kornas gräsmattor, slaggprodukter från kycklingfarmen osv inte ska förgifta vattnet (mer än vad de ändå gör). Flera anmälningar har gjorts, men multinationalen har framgångsrikt struntat blankt i dem. De är medvetna om sin makt och vet att få skulle våga trotsa den eftersom de flesta har någon anhörig som på något sätt arbetar för företaget. Utom Arkitekten då. Han vågar, berättade han för mig idag.

Jag: Vad gör du då som är så busigt?

Han: Jag badar näck i deras flod.

Jag: Jaha.

Han: Första gången stod vakterna hotfullt och väntade där jag ställt moppen. Jag skrattade och fortsatte bada dan efter. Andra gången pajade de moppen. Jag skrattade och lagade den och fortsatte bada. Vet du vad de gjorde då?

Jag: Nä..

Han: (konstpaus) De fyllde hela badstället med jord! En hel jävla lastbil!

Jag: Nähe!

Han: Joho.

Jag: Vad gör du nu då?

Han (skrockar i skägget): Jag fortsätter att bada. I ett nytt badställe uppströms. De kommer sabotera för mig igen, men jag ska inte vika mig.

Vi sa hejdå och jag lovade att hänga på nästa bad-reclaim. Just nu är jag grymt på, men jag vet inte om jag kommer göra det. Det är inte det att jag inte tror att det är en bra idé – bada blir en politisk handling som om fler hänger på kan visa att storföretagets makt över floden är ilegitim – men jag är lite mesig. Jag har ju ingenting att förlora på det – ingen anställning som kan ryka och jag har råd att laga min moppe – men jag tycker det är obehagligt att markvakterna finns där, spionerar och funderar ut sätt att förhindra oss.

Arkitekten är ju bara en droppe i det stora aktivisthavet, det finns så himla många människor världen över som till skillnad från en rik och välkänd arkitekt riskerar ALLT för kampen för sina och andras rättigheter. Just därför fick han mig att tänka på dem idag. På mod. På tron på förändring. På att inte dra, utan stanna och göra. Till exempel.

 

Inte allas vatten

Målade naglar men inte röda

Uniformskrav i Riosucio? Foto: Pontus Engvall

Lilla grannen har berättat att de faktiskt har stöd av två lärare angående uniformsstrejken. ”Men de tycker att vi borde gå långsamt fram, till exempel ta bort det där med piercing och istället be om att få ha andra smycken som öronhängen och armband.” Ja, det är alltid lättare att kräva något när man kan säga ”om ni har det så får vi också ha det”. Problemet är att lillgrannen är helt normal. Hon vill inte ha det som lärarna har, hon vill ha något mer, något nytt, något annat. Som hon bestämmer SJÄLV. Precis som nästan ALLA tonåringar i hela stora världen vill. Jag berättade för henne hur jag såg ut när jag gick på högstadiet. En halv kajalpenna kring ögonen, trasiga jeans, söndersparkade doc’s och alla mammas gamla ”nej till kärnkraft” och ”röda stjärnan”-märken på jackan. ”Är det sant? FICK du ha det i plugget?!!!”, skrek hon och undrade vilken alienskola jag hade gått i.

Hennes undran är helt logisk här. De enda skolor som jag själv sett i Colombia som inte har uniformskrav är ett fåtal dyra privatskolor belägna på landsbygden utanför Bogotá (rika föräldrar kan alltså betala extra för att deras barn ska andas lite renare luft under skoltid och kanske, som PIAPIASS och ANNIKA är inne på, motverka att man placeras in i genusfack). Men de flesta – privata som statliga – har uniformskrav. Uniformerna ser nästan likadana ut överallt fast färger och emblem varierar. En ”daglig” uniform – långbyxor, tenniströja/skjorta, svarta skor för killar och kjol, blus, vita strumpor och svarta skor för tjejer (kofta eller sleepover om det är kallt) – och en idrottsuniform – mjukisbyxor, t-shirt och vita gympaskor (munktröja om det är kallt). På de flesta skolor går klädpolicyn längre än bara uniformen. Smink, nagellack, ”konstiga” frisyrer, långt hår på killar, hårband som inte har samma färg som uniformen, cerisa strumpor osv är förbjudna. Men varför denna strikta klädpolicy? Varför denna rädsla för att uttrycka identitet och individualitet i kläder? Kan man inte känna tillhörighet och mening trots att man har nagellack? Jag har frågat runt lite här i bygden…

1)        Kyrkan – ett katolskt och konservativt samhälle där idealet är ”rena” och ”städade” flickor och pojkar utan ”diaboliska” attribut.
2)       Machismo – (hänger ihop med ovan) skolan vill ”skydda” flickor så att de inte börjar fresta killarna i klassen med röda naglar och skimrande ögonskuggor. De kanske inte kan fokusera på studierna då.
3)       Auktoritet – uniformen skiljer symboliskt lärare från elever och gör det lättare för henne eller honom att hålla ihop och styra klassen.

Och ETT svar som jag har med bara för att jag absolut inte tänkt på det innan:

4)       Gratis reklam – merparten av skolorna är privata. Att ha massvis elever som varje dag bär skolans logga på sin tröja är att ha tusenstals vandrande reklampelare när de går till och från skolan.

Vad blir då resultatet? Växer colombianska barn upp till en enda massa konservativa och städade “riktiga” KVINNOR och MÄN som böjer sig inför auktoriteten? Nja, för samtidigt som Colombia känns extremt reaktionärt på många håll, känns det lika extremt progressivt på andra. Den som varit i Colombia vet till exempel att megastädernas urbana sub-kulturer med råge slår Stockholms och att stora samhällsförändringar har gjort och görs genom ”egna” och enormt starka individers nyskapande aktivism och gräsrots-arbete. Kanske strikta uniformskrav inte bara förtrycker personligheter och eget tänkande utan också har makt att skapa dem, att de skapar en vilja att bli ”egen”? Jag vet inte, men vad jag försökte säga till lillgrannen sen, var att jag inte alls var särskilt unik och fri när jag gick på högstadiet. Jag såg ungefär ut som alla de andra tjejerna i min skola och man kan väl säga att vi också hade ett slags uniformskrav. Ingen skolledning hade bestämt det åt oss, inte jag själv heller, det hade gjorts i grupp, vilket också gjorde att klädvalet inte var särskilt individualistiskt ändå.

Colombias skoluniformskrav blir däremot långt knepigare ur ett klassperspektiv. Mina fingrar räcker inte till för att räkna alla de jag känner som på grund av upprepad vägran att klippa sig eller haft förbjudet smink blev sparkade från sina skolor. Och har man då inte föräldrar som har råd och lust att betala en dyr ”friare” skola så blir det lätt att det inte blir så mycket mer skola alls. Paradoxalt nog gör detta att uniformen gärna klistrar sig fast vi dig ändå förr eller senare. Militärer, poliser, banktjänstemän, hembiträden, dagisfröknar – ständigt dessa uniformer! Men sen när man sitter och tänker på detta så – vips – sitter man med en militär som berättar att han har tagit en bärs med gerillakrigaren, med en snabbmatskedje-kille som slänger Mac-mössa och släpper ut långt headbanghår och med en strikt kontorsnisse som byter kostymen mot rosa platåskor och minikjol. After work blir alla ändå sina egna.

Uniform eller inte. Min dotter tycker att hon är jättefin i sina tantskor och tantkjol! När jag sa att man i Sverige inte har uniform i skolan tittade hon förbryllat och sorgset på mig: Stackars mamma, vad hade du på dig dårå?

Förresten, för vidareläsning om jämställdhet i Colombia kolla genusvetaren AnnikasVARDAGSTÄNK!

Upp till kamp mot skoluniformen!

Det här är mina barn när de går till skolan.

S – vit tenniströja, jeans, svarta gympadojer

F – vit blus med krås, knälång plisserad kjol med skärp, vita strumpor, svarta tantskor i skinnimitation.

Tja, man kan titta på dem och tycka. Till exempel att uniform är bra för att det blir lättare för lärarna att hålla reda på ungarna, att klassklyftor inte blir lika uppenbara eftersom alla barnen har samma kläder och att uniformen skapar mening och tillhörighet.

Men, snackar vi genus så…  alltså: varför får Salvador ha bekväma jeans och gympaskor, medans Francesca hård kjol och tantskor? Dessutom, MÅSTE flickorna ha ett par cykelbyxor UNDER kjolen.

”I fall kjolen åker upp”, förklarade lärare E till mig.

”Vad är det fel på bara cykelbyxor när man är 6 år?”, sa jag och skrattade.

Hon skrattade hjärtligt tillbaka och var helt 100 på att jag skämtade.

Hur som helst, det fina med dessa hemska uniformskrav är att de skapar revolution. Paolita som är 15 har nyss varit här och berättat om strejken hon leder nere på byns högstadieskola. Ingen elev (förutom ”förrädarna”) kommer att gå tillbaka till lektionerna förrän skolledningen gett grönt ljus till smink, färgglada hårband, dreadlocks, piercings och nagellack. Och nix, Paolita skämtar icke. ”Det finns inga som helst vetenskapliga belägg för att man lär sig mindre om man bär mascara. Det här kan inte misslyckas.”

Håll tummarna!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...