Tag Archives: Amazonas

Det finns inga tsunamis i Amazonas

På Bogotábussarna visar dom alltid blod-och-splatch-film. De ger blanka fan i att det sitter 8-åriga barn i bussen. Därför brukar jag åka med ett frikyrkligt bolag som brukar köra ljumma filmer med kristet budskap (nästan värre, men jag slipper i alla fall hålla för ögonen på tre barn med två händer och en fot). Men häromdagen naggade de på Guds videotek och körde en sann story om Tsunamin i Thailand, ja ni har säkert sett många såna – familj åker till Thailand, firar jul och separeras av flodvågen i skrik o panik o tårar o det är trädstockar som penetrerar pappors magar o ensamma 5-åringar som klamrar sig fast vid palmer medans mammor åker iväg i strömmen o 12-åringar som står o glor apatiskt på sina döende föräldrar på överfulla sjukhus. Fy fan. Jag ska aldrig åka med  bussbolaget mer. De skiter fullständigt att det sitter mammor i bussen. Jag fixar inte barn som far illa och har föräldrar som dör, inte ens på film. Sus i huvudet, darr i fingrar och kräk i halsen. Jag mår verkligen dåligt på riktigt. Häromdagen hade jag dessutom otur och fick plats i tortyrkammaren – alltså precis framför tv:n. Huga.

Som tur väl är så finns Salvador, Francesca och deras mormor på omslaget i SvD idag söndag. Jag puffar aldrig för mina publicerade grejer på den här bloggen, men eftersom resereportaget handlar om barn och Colombia så kan det vara skoj läsning. Dessutom finns inga tsunamis i Amazonas.

HÄR är länken till reportaget på nätet.

Tack.

Min väska luktar fotsvett efter en vecka i djungeln, men det gör inget. Den enorma  Amazonfloden och dess bifloder. De små pålhusen. Båtarna, bryggorna. Don Pedro, hövdingen som lät oss campa i under hans palmtak. Transan med handväskan och snoppen nedtryckt i glittrande hotpants på Santa Rosas restaurang som lärde mig Ticuna-ord i utbyte mot svenska. Albas dotter som helt enkelt vände ryggen till och vägrade sälja när turisterna ville pruta ner hennes fina barktygsmålningar, men gav mig och Julian bananer och berättade en saga jag någongång vill skriva. Svenskarna med Börje i spetsen som lägger sin semester och sina besparingar på att bygga skolor och vattenreningsverk fast ryggar värker och ben är fulla av variga myggbett.

Man hör så mycket dåligt om Amazonas. Den långa grymma historien om exploatering av människor och djur, vatten och skog. Ursprungsfolk som 2013 fortfarande lever som slavar och tapirer, jaguarer och färgfåglar som mördas och smugglas ut för att hamna som troféer i rika människors hem. NGO:r som sviker, boskapsföretag som skövlar och äter upp djungeln. Den är tyvärr sann, jag vet, men ändå – eller kanske just därför – vill jag tacka Amazonas för att jag vid varje besök också får se det goda och fina. Kämparglöd, human utveckling, tro på både framtid och dåtid. Alla ungarna som badar och kastar sig från stora träd i bifloders blåblanka vatten.

Hem till skärgården

Jag längtar kanske lite “hem” ändå. Annars skulle jag inte suttit på den här bryggan och låtsats att jag befann mig i Östersjöskärgården. Det gick hur som helst ganska bra – kluckandet mot bryggen, den stilla brisen på vattnet, puttrande utombordsmotorer, kvällsol som strilar genom kall öl – TILLS dom här kom in i linsen.

Hejdå!

Det sägs att den ökände nu fallna FARC-comandanten alias Mono Jojoy fick sitt täcknamn efter dessa djur. Varför han fick det, vet i katten. För inte är det väl för hur de ätbara larverna mojoyjoy smakar? Kryddstarka och krispiga på utsidan. Sammetslena och saftiga på insidan.

Nä.

I vilket fall som helst blev de på sitt sätt en bra avslutning på Amazonasresan.

Puss och kram djungel!

Jag missade INTE Per-Erik!

Det är nåt med mig och flygplatser. Det blir alltid någon knas. Idag var det min sons biljett som av någon anledning inte syntes i flygbolaget LANs datorsystem. Det var också min in-checkningskvinna som inte tyckte det var konstigt för en familj att köpa tur-och-retur till alla utom den sju-årige sonen som bara fick enkel. Det var även så här att Leticias telefonlinjer inte funkade just idag för att ringa till LAN-kontoret i Bogotá. Det var också något med att alltid komma lite för sent så att planet hann lyfta innan Salvadors biljett helt plötsligt uppenbarade sig på hennes skärm.

Jo.

Nu är Salvador och jag kvar i Leticia ända tills imorgon då nästa plan går. Det är lite spännande. För nästan varje gång jag får flygplatsknas händer något som säger att det fanns en mening bakom den missade resan. I Miami träffade jag en gammal vän som jag inte haft kontaktuppgifter till. I Paris åt jag – helt otippat – den godaste måltiden i mitt liv med flygbolagets fjäsk-kuponger och i New York fick jag en ny vän jag aldrig kommer att glömma. Jag anar i och för sig vad dagens missade plan redan har fört med sig – konserten med den svenske musikern PER-ERIK HALLIN. Märkligt upplyftande att lyssna på hans starka stämma och svenskt mellansnack mitt inne i Amazonas. Ännu märkligare att det svenska mellansnacket tolkades till spanska av min gamle Bogotá-kompis Pontus som jag inte sett på åratal. Vad som emellertid slog mest var att jag efter konserten fick lyssna på vad Per-Erik gjort i många filmer – vara Kalle Ankas röst.

Tänk att man kan ha ett flygbolags datorsystem att tacka för allt det här!

Per Erik med fans på Leticias park-scen

Ticunasagor

Igår kväll besökte vi en gammal vän till Julian. Ticuna-kvinnan Alba, hennes dotter och dotterdotter bor i ett ursprungssamhälle några timmar uppströms från Leticia. Vi satt hela kvällen och lyssnade på Albas berättelser. Hon gör det varje kväll, berättar för barnbarnet och för de andra som vill lyssna, om Apan, den Rosa Delfinen, Kolibrin, Anacondan och alla andra djur som hos Ticunas ses som andeväsen. Till sin hjälp har hon egensydda dockor gjorda av barktyg, en krokig stav med frön uppevid som skramlar när hon bankar den i marken och en trumma av tapir-skinn.

Det är enormt spännande berättelser. Igår blev de ännu starkare i skenet av vad vi pratade om efteråt. ”Historierna försvinner”, sa Alba. ”Jag berättar dem varje dag. Det är min uppgift innan jag dör, att berätta så mycket som möjligt för alla som vill lyssna. Men det är inte så många som lyssnar längre. Att lyssna är det svårt. Att lyssna är det svåraste.”

Jo, hon har nog rätt Alba. Ticuna-folkets gamla historier trycks i tusentals böcker, görs om till barn-tv och gestaltas på Bogotás teaterscener. Det är fint. Det kan bli jättebra. Det når ut till massor. Det är enklare. Men, det är inte samma sak att sitta framför TVn eller bilderboken som att bänka sig på en gammal trästock i Albas fina hus när kvällsgrodorna nyss börjat kväka i djunglens mörker.

Tack Alba.

Så ska jag i igen!

När man besöker Amazonas verkar det typ omöjligt att bada. Det finns pirayor, krokodiler och en fisk som simmar in i ditt urinrör för att växa till sig.

Dessvärre verkar detta inte bara stå i turistinfo.

Först berättade gubben som sålde tinto till mig i Puerto Nariño att en man försvunnit när han badade härom året. När de hittade honom dagen efter fanns bara skelettet kvar. Sen berättade en grabb på det antropologiska museet att en flicka i femårsåldern just fått sin fot spetsad av en rocka. Och igår berättade Alba att Ticunafolket aldrig skulle få för sig att hoppa i sjön Tarupoto, för där kryllar av pirayor.

Mmm, fast det är roligare att falla pall för grupptrycket. Amazonas flodbäddar i februari ser nämligen ut som Kolleviks badplats i juli.


Första raden: Hamnen i småstan Puerto Nariño. Andra raden: Sjön Tarapoto och stranden i Ticunasamhället Santa Clara

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...