Tag Archives: bilar

Bil i fölsepresent

Min dotter fick en bil i fölsepresent och det låter naturligtvis mycket flaschigare än vad det är. Denna lilla vita folka är den enda vi har som vi fått gratis. Har inte så mycket hopp om att den någonsin ska kunna gå igen, däremot kan reservdelarna plockas ut, säljas alternativt hamna i den röda faran. Kanske barnen någon gång i framtiden får ett ryck och rustar upp den? Tills dess får det bli en lek – och rit-bil.

WP_20140117_010

Födelsedagen firades där fölsedagar alltid firas om barnet får välja själv. Vi frestade med tre olika flod-badplatser, men valet föll inte särskilt förvånande på en pool. Det är ett mysterium varför barn – tja, i alla fall mina egna och jag själv när jag var liten – alltid föredrar att trängas med tjugo andra ungar i klorvatten  istället för naturliga badplatser.

WP_20140119_006

Man ska förresten vara lite försiktig med vad man lovar

Jag har inte gjort någon tillbakablick på 2013 slog det mig nu när jag läste om LINAS spännande år . Det kommer jag heller inte göra om jag känner mig själv rätt. Däremot är det både kul och lite skrämmande att se tillbaka på vad jag skrev den 1 januari 2013. Att jag gav mig själv i nyårslöfte att jag skulle ha ”riktig motorcykel” innan 2013 var slut.

Under i princip hela året så har jag sett detta löfte som relativt brutet. För det första har jag inte haft några pengar att köpa en riktig motorcykel för. För det andra behöver jag ingen eftersom jag varje gång jag förflyttar mig är tillsammans med tre barn (som inte får plats på pakethållaren). För det tredje så vill jag egentligen hellre cykla.

Ändå står den ju här på uppfarten nu. Lite bucklig och trasig, men likväl en ”riktig motorcykel”. En gammal sicario-klassiker till och med – en D25:a – mer motorcykel får man leta efter. Ägaren som körde in i oss kring nyår har fortfarande inte hämtat den eftersom han inte har – och förmodligen inte kommer att ha – pengar för att räta ut våra bilbucklor. Det där nyårslöftet börjar bli lite läskigt nu..

IMG_2698 IMG_2697

 

Bilolycka

Victor var inne på sin tioende fest-dag, bortsett från den 28:nde då han bytt ut öl, arguardiente och tjejer mot chips, coca-cola och film. Det är ju trots allt inte jul och nyår varje dag. Dessutom fylls byn av snygga turist-tjejer från Bucaramanga och i helgen börjar festivalen. Klockan elva fick han nobben av en av dem. Han körde ner till baren och drack tre shots på raken. Sen kom han på att han skulle göra ett nytt försök. Han fick syn på henne vid saluhallen där hon var på väg till sitt hotell med sin kompis, men han stannade inte då han bestämt sig för att köra den hårda stilen. Han gasade upp sin motorcykel till 80 km/h och berömde för säkerhets skull kompisens shortsben iställets för tjejens när han körde förbi.

Vi puttrade upp för bygatans huvudled i trettio med den gamla folkabussen. I korsningen tutade Julian som vanligt till. Passagen var fri och han fortsatte. Ingen av oss han ens se motorcykeln förrän det smällde.

Det finns inget mer karakteristiskt ljud än när fordon krockar. Det är en hård smäll, men samtidigt dov som liksom ekar. Sen kommer tystnaden, några sekunder bara, då man först kollar sig själv och sitt barn, medans man undrar om det man sett var verkligt, en flygande kropp, liten och trasdockelik i backspegeln. Och man tänker att den kanske slutar här, tiden innan man bidrog till en annan människas död.

Men då reste liket på sig, sprang fram till oss i bilen, sa med blod sprutandes munnen: Snälla säg inget till morsan.

Ok Victor, sa vi. Vi ska inte säga något till doña Marta.

När man kör en motorcykel man inte har varken försäkring till eller lagliga papper på, när man dessutom är berusad och har rökt gräs, så verkar självbevarelsebedriften tygla alla eventuella kroppsskador. Victor var säker trots våra oroliga frågor om det icke-fungerande benet och det blodiga ansiktet.  Städa undan spåren på brottsplatsen först – baxa in den sönderslagna motorcykeln i bilen och sticka därifrån innan polisen kom. Sjukhuset sen.

Sjuksköterskan lovade också att inte säga något till doña Marta, men att det skulle bli svårt eftersom hon var tvungen att skicka efter en ambulans och köra honom till staden för att sy ihop ansiktet, fixa benet som kunde vara frakturerat och hålla honom under uppsyn i apparater på grund av hjärnskakning, som av bucklan på vår bil att säga borde vara ganska rejäl.

Nu har jag nyss vaknat och gått ut till en krockad bil med en ännu mer krockad motorcykel i. Det finns blodfläckar på sätena. Sulan på min sons sko är mörkt röd.

Jag är inte sur, mest glad för att min son som satt i baksätet är helt oskadd och att Victor inte dog. Jag vet att Victor aldrig kommer att kunna ersätta skadorna på bilen – dörren som trillade av och bucklorna. Det är bara pengar. Men fy fabian vad jag är sorgsen över kombinationen motorcykel, sprit och ung man. Det hade kunnat gå åt skogen, ju. Det kommer kunna gå åt skogen. Jag kanske ska skvallra för Marta ändå?

WP_20131230_002Gott nytt år får man såklart säga också!  Inget ont i att fira som nyårsgubben ovan, men lämna moppen hemma, bara gööör det. 

Stenful 56:a

Kul att typ 300 personer har klickat sig in hit idag via ett inlägg på en VW-sajt där någon har lagt ut en bild på den röda VW-bussen under rubriken ”stenful 56:a”

Jag kan tala om att den tyvärr är rätt ”stenful” fortfarande. Den vinröda 56:an har blivit ett sånt där projekt som bara står, i väntan på nya tider, i väntan på Oscar. Han befinner sig i Lima nu med den ljusblå bussen. Jag tror det var det han sa innan den brusiga linjen bröts för en månad sedan ungefär.

Det slår mig hur annorlunda allting blir när en resande vän varken har twitter, facebook eller email. Både Oscar och J reser ungefär som på den tiden när deras bilar var nya. Resenärer som valt att resa bortom Internets alla farleder. Såna som fortfarande reser med en tummad och kaffefläckig telefonbok.  Ringer hem sporadiskt, en gång i veckan ibland, oftast en gång i månaden.

Jag tycker skillnaden mellan dem och “de uppkopplade” resenärerna är rätt spännande. Jag tillhör, och har i princip alltid tillhört, den senare kategorin. När jag var 18 och stack iväg långt för första gången hade jag ett mejlkonto i alla fall. Jag minns att jag skrev gruppmejl från Kuba och Peru till alla mina kontakter. Jag minns hur stolt jag var när jag lyckats bifoga min första bild (inscannat pappersfoto). För mig har resan alltid, i alla fall delvis, gått ut på att berätta om den, att dela med mig till andra om det jag varit med om. Det är väl rätt tidsenligt i sig – syns jag inte finns jag inte. Syns inte min resa, finns den inte. Eller, den finns i alla fall lite mer om jag skriver om den för vänner och bekanta. Den får, på sitt sätt, större mening.

J i sin tur förklarar sitt o-uppkopplade resande med ett tvärtom-syfte. Han vill inte att hans resa ska synas. Syftet med hans resor är att ”försvinna.” För honom är det avslappnade och berikande att inte behöva visa för sin omgivning vad han gör och hur han gör det. Han berättar sällan om sina resor om man inte frågar. Han säger att han inte har ett behov av det. Det räcker att han själv kan plocka fram de platser han besökt och de människor han har mött ur minnet.

Det är fint på något vis. Men problematiskt just nu. Den stenfula 56:an har nämligen stått på uppfarten i över ett halvår nu och väntar på att den ”försvunne” stenålders-delägaren ska dyka upp. Inuti ligger massa verktyg som jag brukade låna tills jag hittade en enorm giftspindel. J sa han såg en orm när han skulle leta efter Oscars förlängningssladd. Barnen är skitsura för att de inte får leka i den längre. Men mamma, bilen står ju bara där!

Jag kan inte ens länka kommentaren från VW-inlägget till honom eftersom han inte kollar nätet. Jag gör som man gjorde förr och telepaterar. Kom nu Oscar och gör något med din ”stenfula 56:a”!. Jag vill ju få hit 300 clicks från VW-forum för att en ”stensnygg” 56:a! (Hur den nu kan bli det? Några barn med färgdroppande penslar i händerna kanske?)

IMG_6241

Hippiebussen

….ska sluta tillverkas, TYDLIGEN. Vilket betyder att VÅR SAMLING  kommer bli ännu mer kulturhistorisk än vad den redan är.

  1. Roströd buss årgång 1954.
  2. Blå buss årgång 1956.
  3. Gul buss årgång 1970.
  4. Röd bubbla, årgång 1958.

IMG_7754

Den blå bussen är dock den mest intressanta ur DETTA artikelperspektiv. Det är just den årgången som ska nostalgi-tillverkas på nytt av VW. Vilken gör att Colombias VW-fantaster – som är förvånandsvärt många o alla från överklassen – betalar ett oförtjänt högt pris för vår 1956-buss trots att den är skrot med förklaringen ”man vill ju ha den riktiga”.

Själv undrar jag vad en ”riktig” bil betyder. Jag hade gärna bytt ut den blåa 1956:an mot vad som helst man kan köra till havet med utan att förolyckas. Ja, snart går jag i bitar över min längtan till havet. Vet inte varför. Den kommer och går, men just nu är det kritiskt läge.

Hit vill jag. Med eller utan bil. Det är dags att han återser sin småbarndoms trakter i Colombias vilda Karibien.

IMG_0819

 

 

Den röda faran

Julian skulle bara åka in till stan och handla. Och det gjorde han sannerligen. Kom hem med en ny bil. Ny och ny är väl lite att ta i. Dessutom stod den och ruttnade på snabbköpets bakgård och ville gärna bli såld. Ägaren sa något om jobbiga lånehajar och hade bråttom.

Läget är under omständigheterna relativt bra.

- handbromsen är död, men fotbromsen funkar

- växlarna går in mkt enklare än på den gula

- bara lite rost

- stoppningen är endast trasig på ett ställe

- bilskatten måste i det ibland förhistoriska Colombia måste betalas i Barranquilla där bilen såldes första gången (ca 10 h härifrån)

- å andra sidan är både skatt o försäkring betald för ett år framåt.

- man startar oftast med knapp

- annars får man lägga in tvåan i nedförsbacke

- vi har nedförsbacke

Så välkommen nya röda fara!

 

 

Konsumgubbar i Oslo mm

Det har kommit en ny bil hit. Det är fyra personer som reser i den – två argentinare på 1 och 3, och så en annan argentinare på 30 (?) och en peruanska på 26 typ. De ser precis ut som bilen.

Personer som inte riktigt ser ut som de brukar är medlemmarna i FARCs fredsråd. Ivan Marquez och CO brukar synas i kamoflage med djungel o k-pister i fonden. Nu sitter de på ett vitt funkishotell i Oslos utmarker och ser ut som vilka gubbar som helst man kan se på en tunnelbana eller i Konsum-kön.

Det är spännande och det märks att de tycker det själva också. FARC har inte fått något medialt utrymme i Colombia på tio år. Nu har de plötsligt fått det. ALLT måste sägas! Ivan Marquez låter som en kulspruta eller kanske en hugad SO-lärare när han redogör för århundraden av oligarkiskt och statligt förtryck av Colombias folk. Det måste dessutom kännas helt otroligt för dessa djungelgubbar. Helt plötsligt har alla häktningsorder släppts och de kan – om än tillfälligt – gå fria. (Undrar om de kommer gå ut och festa på Oslos gator ikväll?:)

Nu ska jag plåta hippiebussen, den första jag sett som barnen får använda som ritblock (kolla baksidekanten!). Jag skänker bilderna till fredsförhandlarna i Oslo så de får lite inspiration… :)

Bilstöld

Tillbaka efter en stark o omvälvande Medellín-vecka. Stan är både sjuk o sjukt skön på samma gång. Hur som helst passade det rätt bra i sammanhanget att komma hem till en…… bilstöld!

Nja. När man fått i uppgift att mecka med en sån här bil så är det svårt att klandra den som “lånar den lite.”

Provkörning vetja! (till badplatsen och tillbaka :).

 

Safari

Hittade en gammal men grymt välbehållen VW Safari (tidigt 80-tal?) på en bakgård. Den var dessutom öppen! Vi var bara tvunga att kolla in cabbe-mekanismen och lyssna på det höga, tuffa ”flytta på dig elefant-tutljudet”. Hoppas nu bara att ägaren inte läser den här bloggen…

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...