Tag Archives: görasjälv

Sånt här tycker jag är roligt.

Tack Lina! Nu har jag också haft skitkul.

Don Julian och doña Julia.

Illampu under belle epoque

Min man maharadjan.

Salvador.

Francesca

Den ärevördiga fru Svanberg.

Señorita Julia.

1890-tals-porr.

Ni kan prova själva här.

Bild-lekstugan är en del av en romanlansering. Också rätt roligt. Man blir sugen på böckerna nu när man själv hälsat på i 1890-talet :) .

 

Såå fint!

När jag var liten tänkte jag ofta på att om alla i Sverige gav en krona till mig så skulle jag ha massa miljoner. Jag tyckte det var en helt fascinerande tanke, att en liten insats av många kan göra stor skillnad.

Därför är jag helt sprudlande jätteglad just nu.  Annika på Colombialiv och Duktiga Tjejen har tipsat om Lekplats-projektet på sina fina bloggar och insamlingen som stått still har tagit fart igen! Jag har suttit och smålett lyckligt hela helgen när människor som jag inte känner hör av sig och vill sätta in en slant för att barnen i bygden ska få en plats att gunga och åka rutchkana på.

Och tänk vad fint att våra bloggar blir ett verktyg för göra sådana här saker. Stora biståndsorgan och NGOs gör ju jätteviktiga jobb, men jag kan inte låta bli att tänka att mindre blogginsamlingar kan bli ett fint, mer direkt och lokalfokuserat alternativ som kan gynna även små projekt och de platser som annars hamnar utanför. En lekplats i en liten bygd i Colombias berg kommer ju inte förändra världen, men kan göra stor skillnad för flera hundra barn som växer upp här.

Outa gärna på facebook eller blogg så får vi nog snart ihop till gungor, rutchkana, hängbro, brandstationspinne med mera.

Tack och Kram!

Mammas machete driver numera bar och café

Minns ni min spontana mojito-försäljning? Från och med imorrn säljs det även mackor, böcker, fanzines, vin och tårtor i ett halvt om halvt ockuperat område i det övergivna huset bakom affären. Om ni skulle ha vägarna förbi alltså. Kuba Libre kostar 10 spänn.

Delägaren Hernan första gästen. 

Andra delägaren Aranxa gör efterrätter i köket. 

Meny

Reklam 1

Reklam 2

Smakprov

Och så minibokmässan.

Det roligaste av allt är att vi inte investerat i någonting. Dammiga bord och stolar fanns i ett förråd i huset. Det uråldriga kylskåpet fungerade mirakulöst. Gasen tog vi hemifrån. Böckerna kom med två argentinare på vift och allt oöppnat  får vi lämna tillbaka till affären om det inte säljs. Klappat och klart för att kunna driva en bar/café med låga priser vilket är hela grejen. Jag avskyr dyra exkluderande ställen med gräsliga koncept som att “fina grejer måste få kosta”.  Det måste det inte alls.  Det fina är istället att alla ska kunna få vara med.

 

Jag har nytt golv och skolan har inget tak

Var himla trött på geggan som skapades under matbordet varje regndag och har nu löst problemet med ett golv. Blev rätt fint tycker jag, förutom att det blev en tydlig skarv mellan det gamla golvet och det nya. Plattorna är samma – don Gilberto bränner dom i sin tegelugn några 100 m bort – men solen har gjort sitt med de gamla.

En annan lite akutare sak än gegga är taket på skolan. Det rasade in under skyfallet häromdagen. Som tur väl var var det inga barn där då, för då hade det blivit geggamoja där med. Rektorn kallade till krismöte. Han sa:

“Jo, vi har väldigt dålig ekonomi här i kommunen som ni vet.”

Sen körde han hem med sin vita stadsjeep.

Idag har alla vi föräldrar varit där och plockat undan takspillrorna. Vi fick riva en stor del av det återstående taket också för att undvika en tragedi. Bjälkarna var helt ruttna. Nu är det relativt säkert att vistas på skolan för barnen och i väntan på att en ekonomisk lösning ska komma från ovan håller vi tummarna för att det som kommer inte är regn.

 

Håll klaffen små ungar det här är mammornas sång!

Just nu är jag glad över två saker. Å ena sidan för att Piedad Córdoba och CCP (Colombianas y colombianos por la paz) lyckats igen. Idag friades 10 kidnappade soldater och polis från fångenskapen i FARC genom medling av organisationen. Vissa av de nu frigivna kidnappningsoffren (”krigsfångar” enligt FARC EP) hade suttit fängslade i djunglen i 14 år.

Jag är också glad över jag hittat en sång på ett gammalt usb som jag brukade spela på repeat för mina barn för några år sedan. ”Mammarock” på skivan Kåldolmar och Kalsipper. Ni vet den som börjar med den fantastiska strofen: ”Håll klaffen små ungar det här är mammornas sång!” och fortsätter med något som faktiskt är helt normbrytande i min post-00-mammatid – ett 100 procentigt mammaperspektiv.

Visst, barnperspektiv är jättebra och viktigt, men rent krasst tror jag inte på synsättet att ”barnen måste gå före ALLT”. Klart barn ska må bra, men för att de ska må bra är det viktigt att föräldrarna också gör det, att de får tid till roligheter där barnen inte nödvändigtvis är med, att KUNNA göra det utan att få dåligt samvete. Till exempel att få lov att göra samma saker som ens barn ibland, leka, flippa ut, glömma måsten och ansvar. Som i sången Mammarock:

Men en mamma vill också va flippad och glad

Och dansa med schejker i Hyderabad

Segla på haven och råna en bank

För en mamma är nästan alltid pank

Jag tar i som bara den här i köket. Hoppas något fastnar hos mina små åhörare. För är det något jag skulle vilja lära ut till mina barn så är det det jag själv inte insåg förrän jag var vuxen – att mamma faktiskt är en människa.

….som just nu vill se om hennes favvo-kvinna Piedad Córdoba säger något om frigivningarna på nyheterna istället för att titta på ”Dora la Exploradora”… nehä… inte det alltså… ok… jag får väl köra mammarock igen då. På högsta den här gången.

Alltså, varför stod det en skylt bredvid det där bollhavet med texten: Endast barn under 12 år?

 

Paolita dödar en höna

Paolita, min femtonåriga granne, är här hela tiden under lovdagarna. Hon leker med barnen, hon kollar på TV, men mestadels befinner hon sig på Facebook. Ibland ropas det från morfar, moster eller mamma på andra sidan bambustaketet och hon försvinner ett tag för att komma tillbaka igen lite senare.

Jag har nyss frågat henne om vad hon skulle göra när hon sprang iväg och bad mig att inte stänga ner facebook-fliken.

Hon svarade, som om det vore den mest naturliga sak i världen: ”Äsch, jag ska bara hjälpa mamma att döda en höna till middag!”

Okej.

Min son kakelsönderslagaren

”Är det OK om jag lämnar kvar lite grejer till dig? Jag orkar inte flytta på allting.”, sa den före detta husinnehavaren till Flaca innan hon flyttade ut.

”Njo, det är det väl”, sa Flaca motvilligt och tänkte att tanten skulle lämna kvar massa fula tavlor och kråskuddar och sånt som hela huset var fullt av.

Men när vi inventerat visade det sig att vad hon lämnat kvar lite varstans på takterrasser och i källare var följande:

Tre bultar cement.

Två säckar sand.

En säck byggrus.

En vissen plastjulgran (jo, även plastjulgranar vissnar av sol och regn!)

En stor påse vit cement

En lite mindre påse gipspulver

En låda full med mineralpulver att färga kalk med i grönt och gult.

150 tegelstenar

Två bananlådor fyllda med gammalt kakel som blivit över.

HOSTALPROJEKTET har alltså visat sig bli en riktigt sjuhejdundrande guldklimp! Om man gillar att pyssla och fixa vill säga. Och det gör ju vi. Samt om man inte har så mycket pengar. Och det ju inte vi. Det är rasande bra förutsättning, det här att man kan experimentera och göra precis vad som helst med allt material utan att behöva tänka på priset! Idag har vi förvandlat ett gammalt bord med hjälp av mosaik och lärt Flacas 12-åring Manu vem Gaudi var.

”Var hans grejer lika fina som det här bordet?”, frågade han och smetade cement på en skärva.

”Eh, nja, inte riktigt lika fina.”

Salvador i sin tur har haft det så bra en sexåring kan. Hans kneg har varit att slå sönder kakelplattor med hammare för att få till bitar till mosaiken. Nu ska han bli kakelsönderslagare när han blir stor.

Älskade bygga-gubbar!

Jordbygge-maestron Angel och jag har hjälpts åt att fixa verandan till loftet idag i hemliga huset. Vi har byggt i BAREQUE – en gammal teknik ursprungsbefolkning använde och fortfarande använder där jord fylls upp mellan två bambuväggar som sedan muras med HÄSTSKIT, LERA OCH SOCKERRÖRSSAFT. Det blir lite snett och vint, helt annorlunda än cementgolvet jag lade IGÅR. Men ändå är det så likt. Snacket – skvaller om den och den, anekdoter, ouppfyllda drömmar och väntande drömmar. Radion – San GilsLa caliente 1313 och byns egen Cristalina Estereo, salsa, cumbias och rancheras blandas med folk som ringer in fölsegratulationer. Pauserna – tre gånger i timmen,guarapo till dom som dricker på arbetstid, cocacola till dom som inte dricker på arbetstid.

 

Angel dricker på arbetstid. Varje dag anländer han till fots klockan halv 7 på morgonen med en dunk fylld med hemkört sockerrörsöl. Han sätter sig ner på en sten, tar muggen från grenen där han hängde den dagen innan och möter morgonen med ett fullt glas av den brunstimmiga drycken. Sen börjar han jobba. Varje halvtimme upprepas proceduren med avbrott för lunch tills han slutar klockan halv sex, med variationen att han alltid kommer tillbaks från käket med ett 10-pack cig. Angel blev nämligen knivhuggen i lungan en gång under ett bråk och tar det därför för säkrast att bara röka efter lunch.

Jag gillar honom, inte för att han är en alkoholist, utan för att han är en människa som gud må ha glömt, men inte änglarna. Han kan berätta om sin barndom i det krigsdrabbade departamentet Cesar i norra Colombia, om hur mamman tvingade honom att bära håret långt ända upp i skolåldern för att han såg ut som Jesusbarnet, tyckte hon. Han kan berätta om flykt, och om hur det var att bli lärling hos en jordbyggare som tonåring. Han kan berätta om bångstyriga döttrar och alla älskarinnor i tusen färger, former och humör. Han kan berätta om sin bästa tid – när han fick bygga den nu pensionerade sångerskan Beatrice hus några timmar utanför Bogotá. Det var så jag fick nys om honom. En jord-expert hade byggt kåken, helt för hand som det börvara, fick jag höra av härliga hippie-Beatrice. När jag några år senare träffade Angel på Jesus bar så visste jag inte att det var han förrän jag av en slump fick se en bild på honom med cig i gipan och öl i näven hängande i några fingrar i Beatrice balkong. Det var ett slags tecken, om något. Han gick med på att hjälpa oss med huset mot kravet att han fick dricka guarapo på arbetstid.

 

Det fick han ju och det, bland mycket mycket annat, har vi pratat om idag under våra guarapo-pauser. Jag flinade hela dagen igår och jag har flinat hela dagen idag. Av alla miljöer och stämningar jag stött på här i Colombia tror jag att just bygg-världen är den bästa, kanske för att jag fortfarande är glatt förvånad över att jag släpps in, att jag får vara med, tillhöra och ingå. Helt globalt så hör man så mycket om hur mansdominerad byggvärlden är, hur machistiskt den är uppbyggd. Men från Allmänningstrakterna spirar en annan bild. Det är mer som ett guarapo-rep där gubbar och tanter sitter och skvallrar medans de pular lite hit och dit med det handarbete byggarbeten här faktiskt är.

Tack Angel (även om det var mycket länge sedan du såg ut som Jesusbarnet).

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...