Tag Archives: hälsa

Den viktigaste insikten inom hälsoforskning

Några exempel:

  1. Popcorn är nyttigare än grönsaker.
  2. Alkohol är långt mycket farligare än mariujana, kokain och extacy.
  3. Äldre människor som dricker sex koppar kaffe om dagen lever längre än de som inte gör det.

Jag visste det. Och nu menar jag inte forskningsresultaten, utan tendensen inom hälsoforskning. Det är precis samma sak som olivoljan, fettet, sojan, lightprodukterna, kolesterolen och ”riktig” bröstmjölk vs mjölkersättning. Jättenyttig/livsfarlig ena dagen och tvärtom nästa. Snart kommer vitt bröd motverka hjärtsvikt,  bananer orsaka impotens, stenålderskost döda människor i förtid, genmanipulerade grödor motverka cancer och cig enbart vara skadligt för de Syd-människor som slavar på tobaksplantagen för skitlöner.

Kanske. För den viktigaste insikten av alla miljoner hälsoundersökningar borde väl vara det sammanslagna resultatet – att hälsovetenskapen är precis lika relativ som resten av vårt postmoderna samhälle.

Befriande eller förvirrande?

Jag tycker det förra.

 

 

Spetälska i mina trakter

Spetälska – vem har det idag? Faktum är att det här, där jag bor, är ganska många. På bysjukhuset handlar ungefär femtio procent av affischerna på väggarna om prevention och behandling av spetälska. I början tyckte jag det var otäckt. Jag är inte ensam om att ha växt upp i föreställningen om att spetälska är väldigt smittsamt och att det är en av de värsta sjukdomarna man kan ha – ruttna sår, svullna lemmar, kroppsdelar som trillar av en efter en.

Intressant är att det just är den föreställningen som producerat spetälskekoncentrationen i mina trakter. Kring sekelskiftet skapades Colombias största spetälske-koloni i byn Contratación några timmar från mig. Så fort en colombian visade tecken på sjukdomen skiljdes de från sina familjer och hemtrakter och skickades dit. Allt enligt colombiansk lag. Det var ett koncentrationsläger i sin rätta bemärkelse. De sjuka levde helt isolerade från omvärlden omringade av militärer. De hade egna speciella id-handlingar och fick en egen valuta för att inte smitta ner friska, men trots att alla sysslade med jordbruk blev det ju inte så mycket med handel med andra byar. För att få ekonomiskt stöd av staten var de sjuka tvungna att underkasta sig lägrets regler, till exempel att lämna in sina friska barn till barnhem utanför kolonin så fort de fötts. Gjorde föräldrarna motstånd fick de svälta och sattes i husarrest. Barnet togs ifrån dem med våld. De fick aldrig träffas igen.

Alla barnen på det här barnhemmet har blivit bortförda från sina leprasjuka föräldrar i Contratación. (bild: ellazareto.wordpress.com)

Det sjukaste här är naturligtvis inte de spetälska utan att sjukdomen som sådan inte smittar! Den kan dessutom behandlas och i de flesta fall botas med antibiotika. Trots detta förföljdes spetälska människor i Colombia och skickades till Contratación ända in på 70-talet. Fast det är det få som vill låtsas om.

Min vän Camila vet dock, tillsammans med Contratacións befolkning. Hon har, liksom jag, etnologi som huvudämne och har fältat i Contratación i flera månader för ett jobb om spetälska som kulturfenomen.

När de sjuka till sist fick tillåtelse att lämna lägret stannade många kvar. Förmodligen kändes den yttre värld som stött ut dem, äcklats av dem och tvingat iväg dem inte särskilt lockande. Gemenskapen fanns istället med de andra fångarna, stadsbor, bergsbor, bönder, fiskare, som förenats genom omvärldens äckel och smittoskräck.

Leprasjuka i koncentrationslägret. (bild:ellazareto.wordpress.com)

Det ska bli spännande att läsa Camilas texter, om hur ett samhälle formas under generationer av isolering, men också hennes jämförelser med nutida ”epidemier” som exempelvis AIDS och AH1N1. Vad händer när en ännu större och (föreställd eller reell) okontrollerbar epidemi bryter ut i världen? Kommer man nöja sig med att, som i Sverige, massvaccinera sin befolkning med ett obeprövat vaccin som fått många svenskar att bli märkta för livet? Kommer man, när paniken bryter ut, göra samma övergrepp som gjordes mot de spetälska i Contratación och mängder av andra ”spetälskekolonier” i världen? Ska vi offra de svaga och deras familjer för att de starka ska överleva eller ska vi gå samman, stötta och hjälpa varandra, även om vi alla riskerar våra liv?

En av dem som lämnade Contratación var Luis. Han flyttade tillbaka hit till Allmänningen. Föräldrarna var döda för länge sen, men han fick återse syskonen. Ett finger är borta och en liten bit av kinden, men såren är läkta och fina. I alla fall de yttre. Alla gillar honom här. Ändå ser jag ändå honom alltid ensam.

Camila och Francesca tittar på bilder från dagens Contratación.

LÄSTIPS:

När jag pluggade etnologi läste jag delar av Makt över själ och hälsa: Om leprasjukas självförståelse i dagens Grekland. Nu blir jag sugen på att plocka fram den svenske etnologen Georg Drakos avhandling igen.

Knyta bort migrän?

Ganska lägligt, det är ju trots allt meningen att lida idag Långfredag, har jag fått migrän.

Min migrän utbröt för första gången i 18-årsåldern och följer ett perfekt mönster. Först tappar jag talförmågen. Jag kan fortfarande prata, men jag sluddrar på vissa ord och kommer inte på andra. Sen flimrar det i öronvrån, vilket gör att jag inte kan läsa och kombineras med att min ena arm somnar. Sen kommer huvudvärken, som faktiskt går över ganska snabbt. Det längsta momentet är apatin och deppigheten efteråt – rörelserna blir långsammare, slöare och jag känner ingenting.

Migräntabletter har ingen effekt på det här, däremot har jag blivit mycket hjälpt av zonterapeut häromåret. Hon letade upp min migrän i en tå och masserade bort “kristallen”. Sedan dess har jag inte haft ett enda anfall förrän idag, så jag antar att jag skulle behöva ett besök till.

Tyvärr bor hon i Sverige.

Och tyvärr finns det inga zonterapeuter i Allmänningen.

Däremot finns häxan Carmen. Hon är inte riktigt som andra. Har exempelvis låtit bygga en hel bur i hönsnät kring hela hennes hus och tomt.  Där bor hon med massa apor som springer fritt inne i buren och en papegoja som pratar i hennes ställe. Och som så ofta med bygdeoriginal anses hon ha magiska krafter.

Hon praktiserar folkläkekonsten “sovar”, vilket bygger på föreställningen att sjukdomar skapas då kroppens organ “skakas om” inne i kroppen. Detta bevisar Carmen genom att mäta patientens kropp med snören. Om ett barn spyr beror detta exempelvis på att barnet har trillat och magsäcken “hamnat på sniskan”. Då  lindar Carmen en trasa hårt hårt hårt kring barnets mage och låter den sitta där i flera dagar tills magsäcken hamnar på plats igen. Har du ont i benet lindar hon trasan kring benet osv. Depressioner och andra psykologiska sjukor visar sig oftast i att patienten har “el pecho abierto”, att bröstpartiet är bredare än vanligt (hjärtat i uppror?). Då lindar hon trasan där.

Det låter naturligtvis helt åt skogen.

Grejen är att det är inte spelar så stor roll.

Alla allmänningsbor jag känner hävdar att Carmen botar dem, inklusive jag själv. Visst, oklart om Illampus maginfluensa verkligen botades av Carmens trasor eller om den gick över av sig själv. Däremot var besöket hos häxan en upplevelse som fick min lilla flicka att glömma bort hur dåligt hon mådde.

Dessutom fascineras jag av de människor i vår värld som har mod och styrka att ställa sig utanför kommersialismen. Carmen blir arg om man erbjuder henne pengar som tack. Däremot får man gärna ge henne lite bröd, smör, toapapper eller andra varor. Detta kan man ju inte direkt anklaga det colombianska officiella sjukvårdssystemet för.

Förresten behöver jag nog inte gå till Carmen med min migrän idag. För ser man på, bara genom att skriva om henne har jag blivit ganska botad! Jag känner mig i alla fall inte särskilt apatisk och deppig längre!

Sorry Jesus.

 

Jävla blindtarm, jävla land, hon är död!

Jag: ”Va? Vem, hur…? Vadå dött?

Grannen: ”Har du inte hört, Julia?”

Jag: ”Nä….”

Grannen: ”Miriam, Yoels mamma, du vet hon som bor vid vägen nere vid affären… i din ålder.

Jag: Miriam, Miriam…?Ah, hon som skelar? Nä, hon är yngre än mig! Men vadå, vad hände? Är hon död?

Grannen: I natt. Det var blindtarmen.

Francesca: Vad är blindtarmen?

Jag: Blindtarmen? Dog hon av blindtarmen???!!!

Grannen: Jo..

Francesca: Har blindtarmen dödat Yoels mamma?

Jag: Herregud…. Eh, jo lilla gummis, blindtarmen sitter här och ibland kan den bli inflammerad,  och då plockar man ut den på sjukhuset…… Marta, varför kom hon inte till sjukhuset?

Grannen: Tja… hon VAR på sjukhuset…. (suck)… de skickade hem henne.

Jag: Men vad…. det är ju…. men….det är ju…..

Grannen: Precis… neglegencia médica.. rätt exakt samma som hände DAVID.

Tystnad. Jag tuggar på min yuca. Marta häller upp läsk. Francesca dricker. Klunk. Klunk. Klunk.

Miriam var inte äldre än 25. Hennes äldste son är sex år och går i mina barns skola. Mellanbarnet är runt fyra och den yngsta dottern sex månader. Hon badade henne i tvätthon IGÅR när jag och flickorna åkte och badade. Hon hälsade skrattande mot mig med sina skelande ögon och höll upp dotterns lilla hand till vinkning. Vi vinkade tillbaka.

Mamma sa en gång efter att ha stött på Miriam i affären att hennes synfel hade kunnat rättas till om hon blivit undersökt som liten. Att hon var ett typiskt exempel på hur det kan gå när en stat inte kan garantera bra sjukvård till alla. Jag log och svarade att den här gången var det positivt, att man inte behövde vara perfekt för att vara vacker utan att det tvärtom var Miriams skelande guldbruna ögon som gjorde henne strålande, speciell.

Nu ska jag ringa till mamma, gråta och säga att den här gången fick hon rätt.

Vi litar på Colombia

Det har väl varit en hel del (berättigat) skitprat om det colombianska sjukvårdssystemet på den här bloggen, men vissa saker är bra – exempelvis att vaccinationer är gratis – även för utländska 50 plusare.

Mamma tvekade först om att följa med oss på min reportageresa i Amazonas. Det var ju så hemskt många vaccinationer som man behövde. Det kostade flera tusen spänn. Dessutom var man tvungna att ta dem tre veckor innan avfärd. Biverkningar kunde vara feber, illamående, trötthet osv. Till råga på allt, skulle min gula-febern vaccination inte gälla. Jag tog den -99 och den håller bara i 10 år. Malaria-kuren skulle dessutom påbörjas en vecka innan avresa och fullföljas någon vecka efter hemkomst.

Men i Colombia är allt annorlunda. Vaccionationerna till djungelområdena är gratis – även för min mamma som inte är bosatt här. Man kan ta dem samma dag man ska åka (till och med på flyplatsen om det skulle vara). Gula-febern-vaccinet håller dessutom i 20 år, vilket betyder att jag inte behöver sticka mig igen. Det blir heller inga biverkningar. Malaria-tabletter tar man I FALL ATT man får malaria, alltså inte i förebyggande syfte utan som medicin.

Hrm. Vem ska man lita på då?

Tja, eftersom vi åker imorgon så finns det inget annat val. Vi litar på Colombia.

Mamma ska inte få Gula Febern

Tarmar, sprit och fett

Skillnaden mot svensk julafton är nog framför allt schemat. För det är nämligen först efter 12-slaget på natten som den colombianska julafton börjar, det är då man äter, då man ber la novena, då man börjar supa, dansa och det är då julklapparna delas ut om det finns några.

Jag följde traditionen halvvägs i år. Vi delade ut julklappar redan klockan 7 på kvällen och åt godis och burritos. Jag hade en förkylning på gång och klockan halv 12 när barnen stöp i säng var jag grymt sugen på att göra detsamma. Men nu gjorde jag inte det och detta är väl kanske en av de mest utmärkande colombianska jultraditioner enligt egen erfarenhet. Man får inte tacka nej! Det är inte bara oartigt och glädjedödande, utan också stört omöjligt, förbjudet, tabu!

Jag suckade och tog en alvedon, kletade på mig lite mascara och en kjol och startade ett gerillakrig mot trötthet, snor och huvudvärk. Sen dansade jag salsa tills klockan fem på morgonen. Som en god julfirare drack och åt jag dessutom precis allt som sattes i min hand: tequila, rött vin, avocado, pudding, arguardiente, friterat bröd, öl och rom. Bland annat. Jag vek mig till och med så mycket inför julen att jag åt kött trots att jag är vegetarian sedan 13 års ålder, och inte vilket kött som helst. Julmaten lechona är ett urholkat grishuvud fyllt med ris och allting som finns (fanns) i grisen, alltså tarmar, hjärta, hackad magsäck och sånt.

Jag vaknade av ett hungrigt barn klockan 7. Sedan dess har jag legat i sängen, spelat Salvadors nya Playstation, gått på toa tusen gånger, jämrat mig och varit ynklig. Influensa, klagar jag. Den värsta jag någonsin haft. Kan det vara AH1N1? Eller någon grov variant på dengue-sjukan? Dö kommer jag ju i vilket fall som helst.

Det här är tydligen jätteroligt i min familj. De hämtar andan mellan skrattsalvorna och säger att jag är den bästa julklappen.

 

 Supar-hjälte igår. Ynklig sjukling idag. Under det rosa täcket finns en riktig Macho Alfa

Ja e fuk, ja e jättefuk

Jag är så sjuk att jag inte ens kan stråla över att jag faktiskt hade helt rätt igår. Jag var inte bakis, jag hade influensa. Jag har fortfarande influensa, denguefeber verkar det som. Jag har feber, darrningar, diarré, kräk, hjärtklappning, huvudvärk, frossa och känner mig som en säck rutten potatis. Det gör ont i armmusklerna att skriva det här, ögonen riktigt svider när jag försöker kolla vad jag stavat fel och hjärtat värker när jag tänker på julfirandet jag lovat Flaca ikväll.

Jag är lite nostalgisk också. Det är väl sjukan, kan tänkas. Igår missade jag ett stort anrikt party. Det heter Hemkomsten, gick av stapeln på Lokstallarna i Karlshamn och inbjudningen klingade såhär vackert (och garanterat dengue-mygge-fritt):

Midvinternattens köld är fin

Julhelgen torr som en fläsksvål

Farmor har fått en tetravin

Och lillebror en soppskål

Jag reser mig upp i julstjärnans glans

Och önskar jag vore någonannanstans

En plats full av värme och vänner

Och såna jag glömt att jag känner

 


Vart kan jag gå för att rädda min kväll

En stadstur och känna på trycket

Kanske till Harrys och få sig en smäll

Av ett pucko som julat för mycket

Precis när jag tror att loppet är kört

Jag drar mig till minnes något jag hört

Och vet vart jag kosan ska styra

En afton på Hemkomsten fyra


Två i ett – barndryckt och avloppsrensare

Frutiño är ett pulver som blandas med vatten och smakar ungefär som saft. Det finns många smaker – apelsin, lime, hallon, jordgubb – och har ibland ofta, ibland sporadiskt fungerat som måltidsdryck till Salvador, Francesca och Illampu. Idag fick jag emellertid nys om ett nytt användingsområde som gjorde att jag oroligt röntgade mina barns kroppar – inga horn? Inga konstiga knölar, utslag eller hårutväxter?

Det var stopp i handfatet till toan. Eftersom jag spenderade tre dagar med att mura in handfatet i en mosaikvägg för ett tag sedan går det inte att skruva loss röret för att rensa det. Jag gick därför till affären för att köpa ”Diablo Rojo” – ett otäckt mirakelmedel som fräter sönder vilket avloppsstopp som helst – och hoppades att mamma jord skulle förlåta mig för att sätta mitt mosaikkonstverk före henne. Tur för henne var ”Diablo Rojo” slut, men däremot fick jag en chock.

”Varför använder du inte Frutiño istället?”, sa Mari och plockade fram några påsar päronsmak, ”mycket billigare och blandat med kokhett vatten fungerar det lika bra!”

 

Det värsta var att det fungerade. Fem påsar av kemekalierna som släckt törsten på mina barn sedan de föddes frätte framgångsrikt upp hår och tvålrester från avloppet. Fy. Jag har alltid inbillat mig att ett problem med Colombia är att det inte finns samma kontroll av livsmedel som i Sverige. Idag kom bekräftelsen. Hädanefter ska jag bli en hängiven juicemamma och bara använda garanterat giftfria mangos, lulu’s och mandariner från egen tomt. De måste bara mogna först.

Ajaj! (från böna till kopp del 5)

Innan Illampu halkade och slog pannan i en sten rostade jag kaffe. Den som någon gång stått framför en kaffehylla i ett varuhus vet att just rostningen inverkar på smaken, om det exempelvis är mild – mellan- eller mörkrost. Detta tar oftast macro-rosterier som Sara Lee, Nestlé och Kraft food hand om med marknadens mest utvecklade kaffeteknologi och know-how. Vidare finns fler faktorer som sägs inverka på smaken. Ursprungsland och särprägling till exempel. ”Jamaican Blue” och ”Colombian Passion” anses ”godare” än en odefinerad bönmix från olika kaffeindustri-länder. Detta hänger ihop med vilken sorts böna det är och på vilken höjd den har odlats. Arabicabönor växer på hög höjd över havet och anses ha en fylligare och renare smak än robustabönor som kan växa lite var som. Specialmärkningar som eko-kaffe eller rättvisemärkt kaffe kanske inte förändrar smaken, men däremot den samvetsgranna smakupplevelsen och höjer på så sätt värdet. Sen finns det olika sätt att mala kaffe på för att skapa perfekt kornighet till olika sorters bryggare (espresso, bryggkaffe, kokkaffe osv). En nätplats som vet allt om detta och lite till är SVENSK KAFFEINFORMATION. Själv vet jag mest att det i Allmänningen rätt och slätt finns kaffe. Och bara en rost.

Gör en brasa. Täck en gammal stekpannas botten med bönor och placera på galler över full fire. Rör om hela tiden ungefär i 20 minuter tills bönorna får den mörkbruna, lite oljiga ton som rostade kaffebönor brukar ha. Det är inget mysterium. Alla rostar sitt eget kaffe. Gamlafarfar kan. Francesca kan. JAG kan. Det gäller bara att sitta still, röra runt och vakta bra. Några sekunder för länge och de blir kolsvarta.

Som tur väl är har jag en timad yngsta-dotter. Hon halkade precis när Francis och jag var klara och tagit bort satsen på svalning. Jag sprang efter is. Julian sprang efter lök. Sen krockade vi i kylskåpet.

Det blir alltid såhär! Vi har helt olika mamma-pappa-aj-reaktioner inskrivna i våra kroppar. Kulturellt betingat, kan tänkas. Och det ser ganska motsägelsefullt ut om man radar upp det.

Ont i magen – JAG: yougurt, HAN: köttbuljong

Infekterat insektsbett – JAG: alkohol, HAN: aska

Skrapa knät – JAG: plåster, HAN: vaselin

Bränna sig på spisen – JAG: vatten, HAN: potatis

Slå i tån – JAG: räkna till tio, HAN: nyp dig i armen

Allmänt aj – JAG: blås på ajet, HAN: gnugg på ajet

Han vann. Illampu fick en halva gul-lök knuten med sjal kring pannan och en isglass med colasmak (kompromiss?). Jag blir så glad över alla olika aj-knep som flaxar omkring därute. Att de funkar! Allihopa! Det är liksom inte vad man gör, utan att man gör. Salvador satte sig på huk framför bul-barnet och frågade med övertydlig röst vad hon hette. ”Det är det första man ska göra när nån slagit i huvudet, nämligen.”

Custodia och snoret

Idag var Dagen då ni skulle få veta hur man rostar kaffe i Allmänningen. Hur elden sprakar bland gräshoppssång, hur bönorna hoppar och fräser på sin gamla panna, hur den ljumma röken stiger upp mot solluckorna mellan kaffekskogens blad och…. hur det doftar!  Men kaffesäsonger är lömska. Det var just frosten i Brasilien som skapade den katastrofala kaffekrisen. Och det var just det 10 timmar långa skyfallet igår natt som sabbade mitt ljuvliga kafferostningsinlägg. 1) Jag hade glömt att lägga veden under tak. 2) Jag kan inte längre känna lukten av rostade kaffebönor.

Det var en gång nån som trodde att man slipper snor i tropikerna. Det är lögn, i alla fall i Allmänningen där väder hänger lika mycket ihop med hälsa som i Sverige. Talar man om regn så talar man om snor och just nu talar man nästan enbart om de båda. Det är ganska mysigt egentligen, för alla delar snorets börda. ”Snor!”, hälsade Paolita bakom bambustaketet i morse. ”Snor!”, hälsade jag tillbaka. I Jesus bar satt Mari, Jhon och Jesus och delade en toarulle med spritbilsgubben. På dagis snorade 12 dagisbarn och ett av dem, lilla Tatis, räckte medlidsamt fram sin kletiga bit toapapper till mig. Men dagisfröken – som har förkylningsförbud – såg däremot ut som en daggkysst rosenknopp. Hon strålade postoderparfym, nytt läppglans och log hurtigt mot 12 snoriga mammor och pappor: ”Tips! Jag fick en skitbra spruta som gjorde mig frisk på några sekunder! Och fatta, den kostade bara 12 kronor!”  Jaså den, tänkte jag och gick hem. Dom har sänkt priset.

Bogotá 2007 var mirakelsprutans tid. Dess innehåll var höljt i dunkel och mystiken tätnade av redan frälstas utsagor – den funkade faktiskt! En regnig kväll var jag och min ur-och-skur-vän på väg hem med en varsin bedrövlig influensa på gång i våra kroppar. Och där, bredvid kvartersapotekets utbud av p-piller, kiosklitteratur, tandkrämer och cigaretter, hängde ett handskrivet inbjudande A4-ark som löd: Mirakelsprutan! Endast 8000 peso!  Vi tittade på varandra några sekunder. Sen gick vi in. Bakom ett trasigt duschdraperi injicerade apotekstanten mirakeldosen i varsin skinka. Vi kunde knappt gå hem och vi kunde absolut inte sitta. Det gjorde för ont. Men vi skrattade ändå, för faktiskt, simsalabim, hade vi blivit friska! Sen åkte ur-och-skur-vännen hem till Malmö, jag hamnade i Allmänningen och det blev inte så mycket snack av på många år faktiskt. Jag hade fullt upp med nybyggeri och bebisar, dessutom hade jag drabbats av en konstig sjukdom som tog 15 minuter på toa varannan timme. En läkare trodde att min konstanta diarré var ett ovanligt, mennormalt, symptom på min Illampu-graviditet. Jag litade på det och stod ut i 10 månader tills symptomen oförklarligt förvann. Men nu i somras, när jag och ur-och-skurvännen för första gången på flera år kunde titta varandra i ögonen när vi samtalade, slingrade sig pratstigen på ett oroväckande vis tillbaka till det där apoteket i Downtown Bogotá en regnig kväll 2007. Hon hade också haft DET. Samtidigt. Exakt samma symtom. Under exakt samma tid.

Jag vet fortfarande inte vad DET var. En läkarvän har sagt att starka antibiotikakurer kan sätta ovana tarmfloror ur spel, fast hon håller det helt osannolikt att det kan hålla på i 10 månader. Detta ger mig ångest.  Jag bar ju faktiskt – trots att jag inte visste det när jag låg bakom duschdraperiet – på ett barn samtidigt som jag hade DET i kroppen. Men all ångest kan hanteras om man bara kommer på med hjälp av vad. Jag hanterar min genom trädgården. Tack vare sin skapare innehåller den många helt naturliga colombianska mirakelkurer som – eftersom jag valt att anta hälsonaturistens självklara tro på Moder Jords renande förmåga – både kan få näsor luktkapabla igen och kroppar sanerade från bogotanska mirakelsprutor.

Kära Custodia. Jag älskar din trädgård. Jag tänker på dig då, när jag finns i den. Jag tänker på att du blev 97 år och att du levde här i hela ditt liv, levde av DEN. Ají, balsamo, geranio, pepparmynta, koriander, guayava, lima, vitlök, citrongräs – alla naturliga mirakelkurer som jag så ofta ignorerar. Geranion och vitlöken är borta. Hoppas du förlåter mig för det. Jag sätter ny koriander eftersom. Myntan fick jag flytta eftersom vi byggde toa över ditt örtland, men den har tagit sig igen bakom köket. Balsamon mår bra. Den står kvar i din hink och trivs som bara den, trots att den hela tiden tycks flytta sig längre och längre in i kaffeskogen (Jag är inte så bra på machete som du). Ají-busken är gladast. Du vet ditt gamla äppelträd, som ändå aldrig gav några äpplen att tala om? Där klättrar ajín för var dag närmare himlen och jag tänker att den är äppelträdets verkliga krona. För äppel, som din svärdotter säger, hör inte hemma i Colombia.Till din ära och till den uppskjutna kaffekursens minne, publicerar jag din mirakulösa kaffemedicin på min blogg (jag fick receptet av din snälle son). Atentamente/Julia

Custodias mirakelkur

Koka upp en liter vatten tillsammans med en bit panela (stelnad sockerrörssaft). Lägg i fyra kvistar balsamo, tre kvistar pepparmynta, och tre rågade skedar kokkaffe. Låt stå i fem minuter. Klart!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...