Tag Archives: jobbigheter

IMG_2092

På tal om hat

Förutom jag finns det en person här som inte kommer från Colombia från början. D har colombianska föräldrar, men föddes och växte upp i Indiana, USA. Trots det har han aldrig känt USA som ”sitt land.” I delstaten där han bodde var inte latinos särskilt vanliga, men däremot fördomarna mot dem. Han var alltid ”den andra” överallt – i skolan, på snabbköpet, i grannskapet. Det var inte förrän D kom till Colombia som artonåring, till sina föräldrars land, som han kände att han ”kom hem.” Det som föräldrarna sett som en möjlighet till deras son, att växa upp i USA ”utan krig och våld”, hade för D blivit ”en påtvingad exil” och ”en hård skola i hat.” Han bestämde sig för att stanna i Colombia.

Trots att vi båda är ”gringos” här har vi mycket litet gemensamt – det Sverige jag växte upp i och det USA D växte upp i är dag och natt – FÖRUTOM när vi pratar om främlingsförgentlighet. Både jag och D känner mycket väl igen personen som tycker illa om människor enbart för sin hudfärgs och ursprungs skull. Vi har båda hört grannar säga: “dom där negrerna kan åka hem till sitt och bråka där istället, här vill vi inte ha dom. ” Vi har båda haft mörkhyade vänner som blivit portade från uteställen. Vi har båda förgäves gett oss in i tusenmiljoner diskussioner med idioter på barer som med hög röst förklarar varför alla invandrare måste ut. Både jag och D har mer än en vän som blivit utsatt för hatbrott – rasistiska ord skrikna efter sig på stan, hotbrev på facebook och sparkar i magen under sena kvällar på väg hem.

Jag tror ni flesta som läser detta igen er i någon punkt. Poängen är att INGEN av det dryga  dussin colombianska vänner som satt med oss ikväll höjde ett enda igenkännande ögonbryn.

Visst, man hade hört massor av dåliga skämt om “snikna turkar”. Och visst, morbror skrek ju alltid ”gör mål nu då, neger” när det var fotbollsmatch på tv.  Och jo, klart folk bråkade som vettvillingar runt om i landet om makt, jord och narkotikarutter. Man hade kusiner som blivit dödade i tjänsten som militärer, man hade vänner som kommit i kläm i knarkuppgörelser och grannar som tvingats fly från sina tidigare byar när någon annan behövt deras mark för att tjäna pengar. Men hatbrott? Att slå någon, att hota någon, att vägra ha att göra med någon, enbart för dess hudfärgs skull, det var det ingen – förutom jag och D – som kunde erinra sig ett exempel från hur mycket de än letade i sina uppväxter.

Finns säkert tusen ingångar att spinna vidare på. Imorgon kanske. Nu går jag och lägger mig med den där lilla känslan av triumf jag alltid får när Colombia, med sitt – oftast oförtjänt – dåliga rykte, plussar inför andra länder.  Den känslan delar jag förresten också med D.

Dagens Junibacken

Mina barn har Madicken-feber. De kollar på ”Du är inte klok Madicken” minst två gånger varje dag. Ibland kollar min yngsta dotter tre. Hon tycker hon själv är så lik Lisabeth. De fattiga barnen Mias och Mattis relation till systrarna på Junibacken är en favorit. Mamma, varför äter Mattis så mycket köttbullar? Vilken tur att Madickens mamma köper sabadill till Mias löss nu när Mias mamma inte har råd!

Själv gillade jag denna Astrid-film som liten, men jag kan ändå inte låta bli att tänka att mina ungars Madicken-vurm beror på något mer. Saltkråkan och Emil i Lönneberga har de, till skillnad från Madicken, inte så mycket för, och det är så tydligt hur de identifierar sig med de välbärgade kultursystrarna i det lilla samhället. De riktigt suger åt sig hur tjänsteflickan Alva blir uppbjuden av snyltgästen Sotarn på ”de elaka rikas” fest, hur rädda Abbes föräldrar är när han får lunginflammation och hur hysteriskt Mattis äter köttbullar när hon hälsar på i det vita stora verandahuset. De förstår inte alls vad jag menar när jag säger att det där hände för mycket länge sedan.

Här, i deras värld, är ju Madickens klassamhälle fullt närvarande. Folk dör i blindtarmen och lunginflammationer för att de inte har råd till sjukförsäkring. Varje dag kommer barn hem till oss för att äta sig mätta på sånt som saknas i deras hem – spela playstation, kolla dvd-film, googla på olika djur, läsa barnböcker och rita med bra kritor. En gång fick faktiskt en grannflicka lustvätt här. Hennes mamma hade inte de 4 kronor som lus-schampoo kostar.

Nu är ju vi ingen Madickenfamilj. Vi har ingen Alva som passar upp, vi innehar ingen chefsredaktörspost på lokaltidningen och vi blir inte bjudna till borgmästarinnans galejer. Och kanske är det det som är mest sorgligt, att bygden är så full av Mias och Mattisar, barn som är hungriga, fulla av löss och vars pappor aldrig någonsin kommer hem för de sitter i fängelse eller slåss mot gerillan, så att vi blir värsta kultureliten i jämförelse – fast vi, om vi bott i exempelvis Stockholm, direkt tillhört “det lägsta” samhällsskiktet i någon “bråkig” förort.

Ett annat avsnitt som gör mina barn helt förhäxade är när Abbe har lunginflammation och kanske dör.

Ingen fara, säger jag och fortsätter, precis som min mamma gjorde när jag själv blev orolig över episoden för 25 år sedan. “Det händer inte längre. Numera dör man inte av lunginflammation.”

Men min dotter tittar misstänksamt på mig och härmar Lisabeth med ett för henne nytt svenskt ord: Pilutta dig, mamma. Det gör man visst det! Det var ju det som hände David på dagis!

Det var det. År 2011 dog hennes närmsta lekkamrat i en lunginfektion som sjukhusen  kunnat bota om bara Davids föräldrar haft råd till sjukförsäkring.  Nej, det är verkligen inte klokt, Madicken.

Ökeneld

Det står en gammal båt mitt på landsvägen mellan Lima och Arequipa. Bildäck ryker i middagssolen. Stenblock har strategiskt placerats ut på den heta asfalten. Vi resenärer står och stampar mellan långtradare och långdistansbussar med damm i halsen. Vattnet och ölen är slut i de små landsvägshaken.Nere i samhället la Planchada är affärerna stängda. Och nu reser sig 50-åriga Tomasa Parchán upp tillsammans med sina maskerade systrar och skriker: Vatten, avlopp, el! El pueblo unido jamas será vencido!

Det var igårkväll klockan tio som strejken startade. Tillvägagångssätt: Vägblockad. Stenkastning. Eldar. Anledning: Få Perus regering att inse att la Planchada – en by med flera tusen invånare, prydlig skola och fotbollsplan – behöver sötvatten att dricka, el för att kunna ha dator och låta ungarna surfa på nätet och toaletter det går att spola på utan att bajset rinner ut på bakgatan. Mellan de cirka hundafemtio demonstranterna och det salta Stilla havet ligger byns fiskmjölsfabik som ägs av en chilenare – och har el och vatten. Framför fabriken står 80 pers från polisens specialstyrka med hjälmar, vapen och sköldar.

Men vi som är peruaner, säger Tomasa och rufsar min dotter i håret, vi får ingenting förstår du lilla vän,fast det är vårt land. Jag är ledsen att det här drabbar er, att ni inte kommer fram dit ni ska. Men ser du lilla gumman, detta är det enda sättet.

Jag vet inte om min dotter förstår. Jag vet inte heller om jag vill att hon redan som 6-åring bör se så många av världens brinnande bildäck,  om det är bra eller dåligt att på nära håll se orättvisor och de våldshandlingar de framkallar när människor inte får sin röst hörd genom dialog.

Hoppas Tomasa fick sitt vatten, säger hon i alla fall senare, efter en 24 timmars lång bussresa varav 8 timmar spenderades stillastående i öknen utanför la Planchada. Hon måste ju bli så törstig annars? Den sista frågan ekar långt efter att hon somnat och jag dricker en iskall öl på hotellet i Arequipa.

Ekologiskt footprint deluxe

Mamma skickade ett postpaket från Sverige den 1 december 2013. Idag kom ett kuvert med en liten lapp i.

Cordial Saludo,

Posttjänsten informerar Er om att paket nummer XXXXX som skickades av Pia Svanberg från China Tapeí, Taiwan, sedan den 16 januari finns att hämta i Bogotá. Vänligen betala skatten på nio kronor enligt dekret 2685 samt dekret 1999 inom en månad, i Ert fall senast den 13 januari, på Ert närmsta kontor i Pereira annars skickas paketet tillbaka till avsändaren.

Dios mío. Jag har nog aldrig hittat så många frågetecken på en så liten textyta. Hur hamnade ett paket skickat från Karlshamn till Colombia i Taiwan? Varför ska jag betala skatt för julklappar? Hur kan det vara att den måste betalas innan paketet kom till Colombia? Och hallå, jag menar – nio spänn, är det inte i så fall dyrare bara att skicka ut kuvertet med infolappen?  Varför står det att mitt närmsta kontor är Pereira när Pereira ligger sjukt mycket längre bort från mig än posttjänstens huvudkontor i Bogotá där paketet sägs finnas? Om det nu finns kvar där, för det står ju att det skulle skickas tillbaka den 13 januari? Den största frågan är i så fall till vilken destination paketet har återsänts till avsändaren. Flyttade min mamma möjligtvis till Taiwan i hemlighet strax innan jul? Ja, SÅ måste det vara!

Ett finger i sågspån

Det var inte förrän dagen efter han hittade fingret i sågspånet. Det hade ju varit kaos, skrik och blod och spring till sjukstugan då, ingen hade haft en tanke. Nu satt han med sin 20-åriga storebrors högra pekfinger i handen, avslitet ungefär vid knogen, och tänkte på något hans mamma – när hon fortfarande fanns – hade sagt, att man skulle lägga en avhuggen kroppsdel i mjölk så att köttet inte dog. Då hade man kunnat sy fast det igen, och med lite tur få det att fungera med resten av kroppen ungefär som vanligt, som innan olyckan. Nu var det såklart försent. Fingret var grått och dammigt, sågspån hade kletat fast i köttet, men när han petade lite på det såg man benet lysa vitt. Han började gråta, ångrade att han inte varit snabbare. Hur skulle brorsan nu kunna arbeta utan sitt viktiga finger? Doktorn hade sagt att man på sikt kunde lära sig att göra det mesta utan fingret, men att det skulle ta tid. ”Re-ha-bi-li-te-ring.” Han smakade på doktorns ord, det smakade ganska konstigt, precis som orden Julia sagt när hon fick höra om brorsans olycka ”sårbarhet i Colombias inofficiella sektor” och ”konsekvenser av frånvaron av ett socialt skyddsnät.” Han ställde sig upp och lade fingret på köksbänken. Sedan gick han ut till sågen, satte strömbrytaren på on, sparkade undan lite blodigt sågspån och tog vid där storebrorsans snickararbete avbrutits. Orden ekade i huvudet i takt med sågens surrande rasp mot träet –  skulder, matinköp, elräkning, skulder, matinköp, elräkning.

Bilolycka

Victor var inne på sin tioende fest-dag, bortsett från den 28:nde då han bytt ut öl, arguardiente och tjejer mot chips, coca-cola och film. Det är ju trots allt inte jul och nyår varje dag. Dessutom fylls byn av snygga turist-tjejer från Bucaramanga och i helgen börjar festivalen. Klockan elva fick han nobben av en av dem. Han körde ner till baren och drack tre shots på raken. Sen kom han på att han skulle göra ett nytt försök. Han fick syn på henne vid saluhallen där hon var på väg till sitt hotell med sin kompis, men han stannade inte då han bestämt sig för att köra den hårda stilen. Han gasade upp sin motorcykel till 80 km/h och berömde för säkerhets skull kompisens shortsben iställets för tjejens när han körde förbi.

Vi puttrade upp för bygatans huvudled i trettio med den gamla folkabussen. I korsningen tutade Julian som vanligt till. Passagen var fri och han fortsatte. Ingen av oss han ens se motorcykeln förrän det smällde.

Det finns inget mer karakteristiskt ljud än när fordon krockar. Det är en hård smäll, men samtidigt dov som liksom ekar. Sen kommer tystnaden, några sekunder bara, då man först kollar sig själv och sitt barn, medans man undrar om det man sett var verkligt, en flygande kropp, liten och trasdockelik i backspegeln. Och man tänker att den kanske slutar här, tiden innan man bidrog till en annan människas död.

Men då reste liket på sig, sprang fram till oss i bilen, sa med blod sprutandes munnen: Snälla säg inget till morsan.

Ok Victor, sa vi. Vi ska inte säga något till doña Marta.

När man kör en motorcykel man inte har varken försäkring till eller lagliga papper på, när man dessutom är berusad och har rökt gräs, så verkar självbevarelsebedriften tygla alla eventuella kroppsskador. Victor var säker trots våra oroliga frågor om det icke-fungerande benet och det blodiga ansiktet.  Städa undan spåren på brottsplatsen först – baxa in den sönderslagna motorcykeln i bilen och sticka därifrån innan polisen kom. Sjukhuset sen.

Sjuksköterskan lovade också att inte säga något till doña Marta, men att det skulle bli svårt eftersom hon var tvungen att skicka efter en ambulans och köra honom till staden för att sy ihop ansiktet, fixa benet som kunde vara frakturerat och hålla honom under uppsyn i apparater på grund av hjärnskakning, som av bucklan på vår bil att säga borde vara ganska rejäl.

Nu har jag nyss vaknat och gått ut till en krockad bil med en ännu mer krockad motorcykel i. Det finns blodfläckar på sätena. Sulan på min sons sko är mörkt röd.

Jag är inte sur, mest glad för att min son som satt i baksätet är helt oskadd och att Victor inte dog. Jag vet att Victor aldrig kommer att kunna ersätta skadorna på bilen – dörren som trillade av och bucklorna. Det är bara pengar. Men fy fabian vad jag är sorgsen över kombinationen motorcykel, sprit och ung man. Det hade kunnat gå åt skogen, ju. Det kommer kunna gå åt skogen. Jag kanske ska skvallra för Marta ändå?

WP_20131230_002Gott nytt år får man såklart säga också!  Inget ont i att fira som nyårsgubben ovan, men lämna moppen hemma, bara gööör det. 

Gubbjävlar

Jag har nyss skrivit en novell som kommer att publiceras i mars. Den handlar om två flickors kroppar i en stor stad. Hur kropparna är ett tveäggat vapen, både livsstrategi och hinder på samma gång. Som i skönhet. Som i sex. Och – som i graviditet.

I Colombia är aborten o-fri. Sedan 2006 kan man dock få den beviljad om man 1) blivit våldtagen 2) bär på ett livsoduligt foster och 3) graviditeten kan innebära en fara för mammans liv.

Det senaste är en paradox eftersom hela lagstiftningen mot fri abort i sig är livsfarlig för mammans liv. Det är inte ett dugg roligt att göra abort. Ingen tjej väljer att göra abort om man inte absolut måste. Därför kan inget abortförbud i världen hindra alla de desperata människor som med spaguettiben och bultande hjärta uppsöker illegala kliniker, experimenterar med svarta marknadens magsårsmediciner eller – i värsta fall – tar till kniv eller galge.

Mörkertalen är naturligtvis stora, men man räknar med att 300 tjejer om året i Colombia dör av dåligt utförda aborter. De flesta är fattiga flickor, ofta från landsbygden, som saknar både pengar och stöd från omgivningen.

När jag satt och skrev min novell grät jag. Inte för att det jag skrev var så äckligt, utan för att det i mina huvudpersoners öden fanns ett dussin tjejer jag själv träffat och lyssnat till.

Idag gråter jag dock inte. Idag är jag sur som ättika. Idag vill jag göra Spaniens maktklick oönskat gravida och låta dem ligga med uppspärrade ben på en smutsig brits medans folk skriker mördare utanför. Idag skäms jag (extra mycket) för att vara europé.

Läs vidare HÄR.

 

Ännu en indignerad

Skit också. Colombias procurador general (typ justiciekansler men med lite andra befogenheter..) har just avsatt Bogotás folkvalde borgmästare Gustavo Petro och förbjudit honom att inneha politiska poster för 15 år framåt.

Vad har jag att säga om detta då?

Inte särskilt mycket mer än alla andra “indignados” som nu står och skriker på Plaza de Bolívar i Bogotá med Petro hojtandes om stadskupp från sitt fönster. Att folkvalda ledare inte borde kunna bli enväldigt avsatta. Att Petro stödjs av alla jag känner som inte är rika. Att Petro pratar om saker jag tycker är viktiga, att få bort korrumptionen och utjämna klassklyftor. Att Petros politik gjort mina barns tíos och abuelas hem, slumområdena i Ciudad Bolivar, till en lite bättre plats att leva på. Att sopberget utanför farmors hus är borta. Att hon inte längre är lika rädd.

Paradoxalt nog är det just sopor som Petro avsatts för. Det var häromåret när han styrde upp ett nytt sopsystem i Bogotá som även de finare bostädernas trottoarer kläddes av soppåsar under några dagar tills sophämtningen kommit igång. Det är därför Petro nu inte får fortsätta vara politiker på 15 år. ”Livstid,” sa han själv idag. ”Jag är 68 år då”. När Bogotás förre borgmästare Samuel Moreno blev avsatt pga en enorm korrumptionskandal blev han enbart utestängd från politiken i 6 månader. Juan Manuel Santos,  före detta försvarsministern, blev inte ens avsatt när 10 000 oskyldiga civila fattigpojkar mördades av militärer. Han blev president.

Jisses. När jag skrev det HÄR INLÄGGET kunde jag i mina vildaste fantasier kunnat tro att Gustavo Petro ett år senare skulle bli avsatt för den där skräpiga veckan. Jag kanske inte har en särskilt vild fantasi. Eller så behöver jag en för att hänga med i det här landet.

Tigga

Smarta och fina Johanna har ett rysligt bra och oehört obekvämt INLÄGG idag. Om tiggare. Om att ge eller inte ge. Om att titta i ögonen och hälsa, eller inte. Ja, alla som bor någonstans i världen vet vad som menas.

Colombia kryllar av tiggare. Naturligtvis. Det finns inget socialt skyddsnät. Däremot enorma klassklyftor. Dessutom härjar ett krig som gjort Colombia till toppland i antalet internflyktningar. Att gå och handla i Bogotás centrum innebär att avgöra minst fem gånger om man ska ge pengar till behövande personer på vägen.

Här i Allmänningen finns inga tiggare i den bemärkelsen att människor sträcker fram händerna mot dig. Men även här finns det enormt många människor som överlever på allmosor. När någon i bygden blir sjuk går släktingarna runt i husen och ber om bidrag till mediciner och eventuell operation. Samma sker när någon dör och behöver pengar till kista och ceremoni, när ett barn behöver ny skoluniform eller fått influensa. Antingen ber man om pengarna direkt, eller så säljer man lotter eller godis. Försäljningen är dock underordnad. När doña X undrade om jag ville köpa en möglig gammal ost häromdagen så visste vi båda att osten ändå bara skulle slängas i soporna. Hennes ryggsmärtor hade blivit värre och hon behövde köpa alvedon. Ändå låtsades vi som om jag köpte osten för att jag ville äta den. Det är ett spel, ett nödvändigt och ganska fint spel, tycker jag.

Ger folk då? Ja! I alla fall de fattiga, de som själva kan behöva allmosor om någon skulle bli sjuk. Rika bönder i trakten ger också. Det kan vara bidrag till nya kaffekvarnar eller begravningar, men också tjänster. En av dem har som policy att alltid agera gratis taxi med sin lastbil. Han säger till mig att han själv minns när han var ung grabb och fattig. Att åka bil var det allra häftigaste, veckans highlight. Därför plockar han upp varenda gående person längs vägen. Lastbilen ser ut som ett koncentrationslägertåg ibland, men doña X’s gamla rygg får lite avlastning under vedbulten.

De som ger minst är urban medelklass. När jag följer med min granne när hon säljer lotter i gårdarna undviker hon alltid det nyinflyttade medelklassparet från Bogotá. Hon säger att de tittar så kontigt på henne när hon kommer med lotterna, att hon känner sig som en sämre människa då. Att hon verkligen skulle vara en sämre människa för att hon behöver be grannar om pengar till sina barns skoluniformer är inget som slagit henne. Det är också ganska fint, tycker jag. Hon ger mig frukt, grönsaker och andra saker som hon odlar. Jag tar med hennes barn till Jesus bar och köper glass och pennor till dem. Vi kan se varandra i ögonen utan att slå ner blickarna. Vi delar bara med oss av våra inbördes olika rikedomar.

Så känns det oftast i Allmänningen apropå tiggeri. Man kanske till och med kan säga att tiggeri i Allmänningen inte är ett Problem, snarare en strategi, ett socialt skyddsnät i micro-format som träder in där staten suger. Kanske det ibland till och med fungerar bättre utan staten?

I Bogotá är det naturligtvis annorlunda. Okända människor som kommer fram och drar i ens kropp med smutsiga händer. Tomma blickar över limpåsar. Barn utan skor som säljer snoriga karameller, deras mammors hatande blickar mot mig och mina barn (med hela skor på fötterna, glass i munnarna och nyinköpta barnböcker i händerna.) Där finns också tiggaren på skejtboard. Han har ingen underkropp så han kan inte göra några tricks. Han ligger på rygg på brädan och tar sig fram med hjälp av den armstump som klarade sig när minan sprängdes. Man lägger pengar på hans mage. Mina barn har undrat varför vi inte rullar hem honom till oss. Han kan få bo i kojan, mamma, och jag kan mata honom.

Precis som Johanna påpekar i sitt viktiga INLÄGG, så är det så himla svårt. Det svåraste är väl att inse att man själv befinner sig i den minst svåra situationen. Allt man hade kunnat göra. Allt man inte gör. Och allt man kanske gör, fast fel.

När jag bodde i Bogotá gav jag dagligen tusen pesos till killen ute på gatan. Han hette Juan och dog i överdos. Den kanske inhandlades för mina mynt.

Det svåraste var ändå i somras när det satt folk och spelade dragspel på mina barndoms gator i Sydsverige.

Ge dem ingenting, sa alla. De tillhör en stor tiggarliga från Östeuropa.

Och så gick alla förbi, medans vemodiga toner vackert darrade sig upp över småstadens hustak. Det kändes nästan lite kosmopolitiskt.

Justin Bieber och Diego Felipe Becerra

För ska jag berätta om graffitimålaren Diego Felipe Becerra. Han var en helt vanlig colombiansk grabb som blev skjuten för två år sedan av colombiansk polis när han taggade en vägg i centrala Bogotá. Poliserna påstod först att den döde var en tjuv och att de skjutit honom när han försökte fly. Detta visade sig sedan vara rent och skärt hittepå, enligt många vittnen. Vittnen som – kom det också fram sen – först hotats till döden  om de vittnade. Och så vidare, och så vidare. Brott utförda av staten brukar vara invecklade i Colombia.

Nu måste jag berätta om den kanadensiske sångaren och snorungen Justin Bieber! Igår, i anknytning till sitt konsertbesök i stan, fick han, precis som Diego Felipe, lust göra en graffiti. Han målade bland annat ett majalöv och den kanadensiska flaggan på en vägg i Bogotás centrum. Under tiden vaktades hans liv och hälsa av en hel karavan colombiansk polis.

Vad säger man? Tja. Kanske som Diego Felipes pappa idag i de flesta colombianska medier: ”Om det är en normal människa så svarar polisen med att antasta dem, men är de utlänningar så svarar polisen med att skydda dem.”

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...