Tag Archives: Medellín

Ok då gör vi såhär: vi fortsätter döda och du fortsätter ta hand om kvarlevorna.

Idag. Jag är på ett barnhem. Barnen som bor där är alla krigsflyktningar. Här bor pojken jag skrev om tidigare, som under massakern i sin hemby fick se många av sina nära och kära bli skjutna. Här bor också de flickor jag pratade med idag. Gemensamt för dem var att ingen av dem ville se sin pappa igen. En flicka för att han dödade mamman med en machete. En annan för att han inte kunde hålla fingrarna i styr.

María Camila, 9, bor på Eniths barnhem i Medellín. Innan bodde hon mitt i den väpnade konflikten på landsbygden. 

Vilar (?) ut efter skolan.

- Intrafamiliärt våld är en produkt av kriget, tycker Enith Días, barnhemmets högsta höns och “mamma” eller “moster” för barnen.

- Människor blir av med allt de äger, de är desperata, förtvivlade, de tappar känslan för rätt och fel.

Det är inte bara idag Enith gråter. Varje gång jag träffat henne gråter hon över sitt lands tragedier, över alla övergivna barn och över regeringens ovilja att hjälpa till. Det galna systemet. När Enith till slut släpptes efter att ha varit kidnappad av paramilitär för att engagerat sig för mycket i humanitära frågor sa kidnapparna: Ok då gör vi såhär: vi fortsätter döda och du fortsätter ta hand om kvarlevorna.

Idag berättar Enith om den senaste massakern. Tre personer blev mördare av paramilitär i en bygd i Córdoba. Bygdens 250 personer fick lämna sina hus och fly till Montelíbano. Där anmälde internflyktningarna händelsen hos borgmästare och polis.

- Har någon fällts?

- Aldrig! Det kommer aldrig att hända!

- Men, säger jag hoppfullt. Tror du ändå inte att det kan bli bättre med straffriheten nu? Nu när dom håller på och fredsförhandla och allt?

Enith skakar på huvudet.

- Det kommer aldrig bli fred om sanningen inte kommer fram.

Nä, Enith hoppas inte. Hon gör istället. Snart kör Enith sin årliga hälsobrigad till Montelíbano. En busslast frivilliga psykologer, sjuksköterskor, socialarbetare och läkare ska med. Målet är att samla in 10 miljoner peso, ca 40 000 kronor till läkemedel som alvedon, antibiotika, rena sprutor, plåster, anti-parasitmedel…

Frivilligt folk finns det gott om, pengar till läkemedel föga. Enith har tre veckor på sig att samla in pengarna. Det är inte lätt. Sedan den ekonomiska krisen har europeiska bidragsgivare försvunnit.

Vad kan jag säga?

Att jag inte är kristen som Enith och inte vill stödja en humanitär aktion med kristna förtecken?

Att jag hellre köper en iphone för pengarna?

Att jag inte kan veta att mina pengar verkligen kommer fram?

Ja. Man kan säga allt detta. Men man kan också skita i allt ovan och hojta:

- Ja! Bra idé! Coolt att det finns människor som du! Tjugofem år av voluntärtjänst för att hjälpa krigets barn. Klart jag bidrar!!!

Jag sa det sista till Enith idag.

Ps. sorry att detta låter som en sån svart-käck fundraising blogg, men – tell me! – hur fan gör man annars?

Enith Días, ordförande och eldsjäl. JUCUMs barnhem i Medellín. 

 

Affärskoncept för paisa-kliniker

Igår kom polisen till hostalet jag bor på i Medellín. De tittade på bilder på den förvunna, hummade lågmält och lovade att göra vad de kunde för att frita henne från kidnapparna.

“Vem, vem, vadå?” sa jag, tagen av receptionistens tårfyllda ögon. “KIDNAPPAD?”

Hon snöt sig.

“Ja. Vi vet vilken veterinärsklinik det handlar om. Den här gången ska dom inte komma undan.”

?

Affärskoncept för veterinärskliniker: Tag en katt, vilken som helst. Bada den, ge den alla vaccionationer som finns, klipp klorna, ge den avmaskningsmedel och allt annan kattskötsel som man möjligt kan göra. Gå sedan ut med att denna stackars katt hittats övergiven och bortsprungen på gatan. Ägaren kommer bli överlycklig över att få tillbaka sin katt. Han eller hon kommer utan problem betala den flera tusenkroniga räkningen för all omsorg den snälla veterinärskliniken lade på den stackars bortsprungna katten. Klart!

(Kruxet i det här fallet är att hostalets katt “sprungit bort” tre gånger i rad. Dessutom finns ett vittne som såg en kvinna plocka med sig katten precis utanför hostalets dörr….)

Jag är en disktrasa

Jag kom till hem från Medellín som en disktrasa. Det var, på sitt sätt, en bra resa, men starka berättelser tar hårdare på en än vad man tror.

En man hade arbetat som yrkesmördare i tio år av sitt liv. Han hade dödat flera hundra människor. När han berättade om det för mig lät han som vilken person som helst som berättar om en tid av sitt liv för någon annan. Jag ställde helt normala frågor tillbaka. Av någon anledning kände jag sympati för honom, inte för vad han gjort, men för hans utstrålning – trevlig, rolig, varma ögon.

Det är kanske sånt som gör det svårare. Man vill gärna tänka att det finns särskilda ”profiler”. ”Onda” och ”goda” människor. Det finns det naturligtvis inte.

Det vet jag. Ändå är det förvirrande.

På mig verkar berättelserna har tagit rent fysiskt. Tanken förstår döden och våldet, den förstår sammanhangen, varför vissa människor gör saker de själva inte vill göra och att det oftast inte är människan utan strukturerna runt omkring som gör hon eller han till en mördare. Istället är det kroppen som tar förvirringen. Idag mår jag lite bättre, men igår hade jag hjärtklappning och huvudsus. Jag somnade och sov i 16 timmar.

Död i stödord

Hem för internflyktningar i Medellín. Den grabb jag intervjuade flydde från sin hemby efter en massaker av paramilitären.

Tja. Jag ska skriva det här sen, än så länge har jag bara stödord i mitt lilla block.

Höns och småjordbruk. X är 12 år. Är i skolan. Beväpnade män i uniform. Ligga på marken. Höra skott. Moster. Höra skott igen. Granntanten. Höra skott ytterligare en gång. Pappa. Höra… ljud. Se ett halshugget huvud. 

Mm. Det fruktansvärda med att lyssna på historien blir så mycket värre när man inser att personen faktiskt har upplevt det fruktansvärda de berättar om medan jag bara är en lyssnare. Och att jag vill kräkas ändå.

(Ni läsare som inte är insatta i den väpnade konflikten i Colombia kan läsa wiki-artikel här.)

 

 

Fin-metro.

Medellín har en jättefin metro. Både marktågssystemet och kabelbussarna känns välfungerande, rena och säkra. Stor skillnad från “Transmilenio”, normalt kallad “Trans-mi-niero” (niero – slang för typ crack-slusk) i Bogotá. Medellíns styre tycks ha fattat att fattiga människor inte bara behöver ett transportmedel, utan även ett fint, rent och artigt transportmedel. Nedan flyger jag över området Comuna 13.

Till Medellín

Alternativ 1 FLYGET: 600 kronor

6.00 am. Buss San Gil-Bucaramanga, 8.30 am. Taxi Bucaramanga – Flygplatsen,  10.15 am. Flyg Bucaramanga – Bogotá, 14.10 pm Flyg Bogotá-Medellín. Framme i Medellín vid halv fyra på eftermiddagen. Antal transportbyten: 4

Alternativ 2 BUSSEN: 160 kronor

6.00 am Buss San Gil – Bucaramanga. 8.30 Buss Bucaramanga –Medellín. Framme i Medellín halv 6 på kvällen. Antal transportbyten: 2

Jag sitter på Bucaramangas flygplats nu och undrar varför jag som alltid åker buss valde flyget. Det är mer än tre gånger så dyrt, går bara 2 timmar fortare och är hur många gånger o-miljövänligare som helst. Suck.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...