Tag Archives: musik

Bög enligt Jesus

Har precis skrivit en lång kommentar till Annikas smarta inlägg om HBT i Colombia. Jag skrev lite om den populärkulturella homofobin i Allmänningstrakterna. Inget speciellt alls, förutom att det är rätt sorligt med alla taffliga fördomar och utvecklingsstörda föreställningar som finns här kring alternativa sexualiteter och genus.  Hur som helst, om någon intresserar sig för temat kan man kolla in den här slagdängan. Den är tio-i-topp på Jesus bar, nämligen. Skål.

Jag har en kompis

Som är mycket seriös och välklädd

Han tycker om kvinnor

Och är alltid kär

Men det finns en detalj

Som är känd

Han blir mkt konstig

När han är full

Han sätter sig i knäna på sin polare

Och så blir han bög!

Han blir bög!

Han blir bög!

Han blir bög!

Stackars man när han blir full

(Ibland blir jag lite rädd. Jag menar, själv växte jag ju förvisso upp med Arvingarna i freestylen, men kan det verkligen vara utvecklande för mina barn att höra den här låten och se videon på jukeboxen varje dag de går från skolan? )

Serenata på skoltid

Ni som följt den här bloggen har nog någon slags bild av de föräldrarmöten jag går på ibland. De är inte riktigt som föräldrarmöten brukar vara.  Dagens började med Santa Misa och slutade med serenata av mariachis som lirade i utbyte mot bärs och småkakor.

Av någon anledning blev jag inte förvånad att elen var tillbaka nu när jag kom hem.

Påskparty

Idag har Jesus återuppstått och det var roligare än när han förråddes. Kolla in papayera-musikerna i täten, de små vitklädda ungarna som nu mest ser ut som glada spöken och så María-Magdalena med vinaren (förlåt, oljan) i händerna.

Håll klaffen små ungar det här är mammornas sång!

Just nu är jag glad över två saker. Å ena sidan för att Piedad Córdoba och CCP (Colombianas y colombianos por la paz) lyckats igen. Idag friades 10 kidnappade soldater och polis från fångenskapen i FARC genom medling av organisationen. Vissa av de nu frigivna kidnappningsoffren (”krigsfångar” enligt FARC EP) hade suttit fängslade i djunglen i 14 år.

Jag är också glad över jag hittat en sång på ett gammalt usb som jag brukade spela på repeat för mina barn för några år sedan. ”Mammarock” på skivan Kåldolmar och Kalsipper. Ni vet den som börjar med den fantastiska strofen: ”Håll klaffen små ungar det här är mammornas sång!” och fortsätter med något som faktiskt är helt normbrytande i min post-00-mammatid – ett 100 procentigt mammaperspektiv.

Visst, barnperspektiv är jättebra och viktigt, men rent krasst tror jag inte på synsättet att ”barnen måste gå före ALLT”. Klart barn ska må bra, men för att de ska må bra är det viktigt att föräldrarna också gör det, att de får tid till roligheter där barnen inte nödvändigtvis är med, att KUNNA göra det utan att få dåligt samvete. Till exempel att få lov att göra samma saker som ens barn ibland, leka, flippa ut, glömma måsten och ansvar. Som i sången Mammarock:

Men en mamma vill också va flippad och glad

Och dansa med schejker i Hyderabad

Segla på haven och råna en bank

För en mamma är nästan alltid pank

Jag tar i som bara den här i köket. Hoppas något fastnar hos mina små åhörare. För är det något jag skulle vilja lära ut till mina barn så är det det jag själv inte insåg förrän jag var vuxen – att mamma faktiskt är en människa.

….som just nu vill se om hennes favvo-kvinna Piedad Córdoba säger något om frigivningarna på nyheterna istället för att titta på ”Dora la Exploradora”… nehä… inte det alltså… ok… jag får väl köra mammarock igen då. På högsta den här gången.

Alltså, varför stod det en skylt bredvid det där bollhavet med texten: Endast barn under 12 år?

 

Gråt och regn och vänskap

Klockan är snart tio kväll och här sitter jag och gråter över det längsta telefonsamtalet jag någonsin haft. Ni som läste mig på gamla bloggen minns kanske inlägget om hurvida mitt konsertflyt upphört eller om det finns kvar (har tyvärr inte fått hit det inlägget ännu, men går att läsa här). Idag insåg jag lite uppgivet att det upphört. Mano Chao spelar ikväll i Medellín och här ösregnar det och jag är ensam för alla har redan somnat och elen kommer och går. Men då ringer mobilen. Det är Mano Chao och han har sjungit för mig här i mörkret i en timme snart. Människor därborta och skriker och tjoar, rassel av förstärkare, hoppanden och knuffanden och jag gråter för att Flaca står där ensam och inte med Mark som dog, men också för att hon ändå står där, liksom, i hans ställe. Och för att jag är där med henne när jag blundar och är här när jag tittar, med alla snarkande barna runt omkring mig och en stor chipspåse och renande regn. Det är fint. Tack Flaca, te quiero mucho! (även fast du kommer behöva låna pengar av mig för att betala din telefonräkning).

Slut på konsertflytet

En dag när jag var sexton träffade jag Hanna och Andreas på fiket. Det var sommar, Hultsfred hade just satt igång, stan var öde på vänner och vi var pank och så där sorgset uttråkade. Om man bara haft en bil, sa Hanna. Då hade man ju kunnat köranågonannanstans.

Låna min, sa Andreas som var femton år äldre än oss, hade jobb, lädersoffa och – det här är svensk småstad och var fortfarande 90-tal – en raggarcabbe!

”Vad ska vi då?”, sa jag när vi promenerade till parkeringsplatsen och räknade mina fickmynt. En femkrona, en tjuga och två femtio-öringar.

Hanna klirrade med nycklarna, fnittrade. Sen fick hon något i blicken.

”Billånet är ett tecken på fortsatt flyt. Det här kommer inte misslyckas.”

 

Några timmar senare var vi i Hultsfred och hon fick helt rätt. Jag minns inte riktigt hur den där kompisen vi träffade av en slump fixade in oss backstage, men plötsligt fanns det öl,  infravärme och kändisar i mängder. När vi körde hem dagen därpå lovade vi att vi aldrig, ALDRIG, skulle köpa en biljett till en konsert eller musikfestival efter det – någonsin.

Det har gått ganska bra att hålla det löftet. Kanske var Andreas en trollkarl eller så är jag helt enkelt född med konsertflyt. I sista stund har någon stuckit till mig en fribiljett, bjudit med mig eller gett mig jobb med någon konstig syssla backstage. Därför trodde jag att jag skulle stå och lyssna på MANO CHAO ikväll i Medellín. För två veckor sedan var allt klirrat. Flaca hade blivit bjuden av Mark och vi kunde åka tillsammans. Jag känner tourmanagern genom mitt konsertflyt sedan Manos förra Colombia-besök och var hundra på fribiljett.

Men sen DOG JU MARK och jag orkade inte ens notera att det även sket sig med konsertplanerna, det spelar ju för övrigt ingen roll i jämförelse. Men det är inte förrän ikväll klockan 7 när jag kom tillbaka från San Gil och såg ett missat mess från en kompis där det står att jag inte får missa den prisbelönade cumbiasångerskan MARÍA MULATA på San Gils torg klockan 6 som jag insåg att det där magiska konsertflytet verkar vara slut för min del…..

… men som ett trollslag kommer plötsligt en kompis hit till butiken och undrar och vi inte ska hänga med på Mano Chao.

Det hinner vi inte säger jag. Det är 7 timmar till Medellín härifrån.

Men det är ju inte förrän den 29!, säger han.

Nu är jag glad igen och säger till Julian att jag vägrar stänga för i vilken sekund som helst kommer María Mulata hit, söker tak för natten och jag låter henne bo i huset i dalen mot en gratiskonsert!

Ja jag vet, papacito, du har konstiga fans. I alla fall ett av dom. 

På tal om vad kroppen minns, fatta att jag kan hela Under Ytan trots att jag inte hört den på 15 år!

Colombias vackraste svenska har gett mig en makalös present. ANNIKAS ex-dator har svenskt tangentbord, större skärm och är dessutom Mac-en jag aldrig haft. Min tonårings-”dotter” Paolita får min gamla PC och ska minsann klara gymnasiet med buller och bång! Men ännu roligare med nytillskottet är att den har kvar sin musik. Och roligast av allt är att det finns en mapp som heter 90-tal.

Hehe.

Jag behöver väl egentligen inte säga mer än att det var över 15 år sedan jag lyssnade på de låtar jag skrålar till just nu. Jag har knappt lyssnat på svensk musik överhuvudtaget på 10 år.

Men om det är något kroppen minns så är det musik. Texterna sitter fortfarande som berget och blundar jag blir jag helt plötsligt full av förväntan. För ikväll är det fest på fritidsgården och det finns en som är snygg där som dessutom HÄLSADE på mig igår! Jag kryssar mot honom mellan FILA-dojor med mitt häxblandnings-självförtroende, men faaaan, den där fittan i 8c bjöd precis upp honom och det är sista tryckaren, världen rasar och jag rusar ut i snön med mulat hjärta. Får jag sista, Ida?

Äsch. Kanske skönast att öppna ögonen? För i köket står Julian och öppnar cachacan vi köpte i Brasilien och - vips! – har vi ”himlen runt hörnet” igen.

(Julian: Nä, sätt på den där doktor Kosmos igen istället!).

Tack Annika!

Jag missade INTE Per-Erik!

Det är nåt med mig och flygplatser. Det blir alltid någon knas. Idag var det min sons biljett som av någon anledning inte syntes i flygbolaget LANs datorsystem. Det var också min in-checkningskvinna som inte tyckte det var konstigt för en familj att köpa tur-och-retur till alla utom den sju-årige sonen som bara fick enkel. Det var även så här att Leticias telefonlinjer inte funkade just idag för att ringa till LAN-kontoret i Bogotá. Det var också något med att alltid komma lite för sent så att planet hann lyfta innan Salvadors biljett helt plötsligt uppenbarade sig på hennes skärm.

Jo.

Nu är Salvador och jag kvar i Leticia ända tills imorgon då nästa plan går. Det är lite spännande. För nästan varje gång jag får flygplatsknas händer något som säger att det fanns en mening bakom den missade resan. I Miami träffade jag en gammal vän som jag inte haft kontaktuppgifter till. I Paris åt jag – helt otippat – den godaste måltiden i mitt liv med flygbolagets fjäsk-kuponger och i New York fick jag en ny vän jag aldrig kommer att glömma. Jag anar i och för sig vad dagens missade plan redan har fört med sig – konserten med den svenske musikern PER-ERIK HALLIN. Märkligt upplyftande att lyssna på hans starka stämma och svenskt mellansnack mitt inne i Amazonas. Ännu märkligare att det svenska mellansnacket tolkades till spanska av min gamle Bogotá-kompis Pontus som jag inte sett på åratal. Vad som emellertid slog mest var att jag efter konserten fick lyssna på vad Per-Erik gjort i många filmer – vara Kalle Ankas röst.

Tänk att man kan ha ett flygbolags datorsystem att tacka för allt det här!

Per Erik med fans på Leticias park-scen

Svensk pianist lirar i Amazonas

Ikväll spelar helt otippat mannen bakom den svenske Kalle Anka-rösten i parken i Leticia.

Synd att jag har ett plan att passa då. Annars hade det blivit lite dråpligt. Hon åkte ända till Amazonas djungler för att Per-Erik Wallin live, liksom.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...