Tag Archives: Strömavbrott

Bsssss

Jag älskar colombianska elstolpar. De är som en egen liten värld. Nätet av livstrådar som kretsar kring centrumpunkten,  hjärtat, ett omlopp. Spontanitet, faror, krockande energier. Kaos. Men ändå – någon slags ordning.

IMG_9471

Lite mer om romanen

Elförsörjningen kommer vara nere hela dagen idag så jag skriver snabbt med det lägsta batteristrecket som nånsin skådats på min dator om OM DET MÅNGA VELAT VETA MER OM. 

Till våren kommer alltså min debutroman som pocket (Månpocket), e-bok (MIXförlag) och ljudbok (Bonnier Audio) – på en och samma gång. Det är inte ofta en bok lanseras på tre förlag samtidigt, så det ska bli sjukt spännande att se vad som kommer att hända.

Storyn taggar olika sorters resor och olika sorters resenärer. Om resdrömmar – de uppfyllda och de ouppfyllda. Om hur fel det kan bli när omvärldsbilder krockar. Om backpacking. Och om trafficking… tja.. Ni får baksidetexten så fort den är klar! :).

Nu ska jag göra klart min öronhängsbeställning och undervisa min 16-åriga elev i parkens solljus. Hoppas elen kommer idag. Förra strömavbrottet höll på under hela helgen… kram!

WP_20130907_002

Nackdelen med att jobba med datorer är att bo på landet.

En nackdel med att bo på landet är att vissa saker inte funkar lika bra som i stan. Jag har till exempel inte haft vatten på hela dagen, elen gick för en timme sen och favvo-datorns nya tangentbord är trasigt. Dessutom har jag inga minuter kvar på kontantkortet att ringa el-mannen för.

Just det. En annan nackdel med att bo på landet är nämligen att det är knepigare att få assistans när saker inte funkar som dom ska. Jag kan till exempel inte ladda mobilen utan att gå i en timme (ja, moppen har ingen bensin och bensin köps bredvid där man laddar mobilen). Dessutom har jag inte duschat på tre dar. Tänkte göra det idag men… nej, jag kan ju inte heller ringa vattengubben o kolla vad som hänt.

Datormannen sa förresten vad som hänt med det nya tangentbordet i förrgår. Han såg det så fort jag kom in i butiken. Du bor på landet va?, sa han och petade bort lite grus och ett hundhår från tangent P. Och ja. Detta är den tredje nackdelen med att bo på landet. Saker och ting går sönder FÖR att man bor där. Gruset och dammet äter upp tangentbord och datorer, träden växer in i el-ledningarna, vattenkällan fylls med slam och grus när det regnar och ingen kan ringa vattengubbar och elgubbar för de är bönder och har inga pengar att ladda mobiler för… shit, nu tar batteriet snart slut!

Ja. Man skulle iofs också kunna säga att en nackdel när man jobbar med dator är att bo på landet. Det är nämligen mörkt, tyst och bekymmerfritt borta hos grannen. De sover nog. Det gör de vid den här tiden varje kväll och då, ja då, behöver man ingen el-energi.

Urladdad

Nej. Ibland är det faktiskt inte roligt.

Jag hade en strålande dag framför mig. Allt var planerat. Tvillingarna på utflykt med sin colombianska kusin hela dagen. Julian med Illampu i hantverksståndet nere i byn. Jag hade bullat upp med en hel burk dyr pulvercapuchino. Jag gick till och med och la mig redan klockan åtta igår för att vakna tidigt i morse och sätta mig och skriva. Det var ungefär sex månader sedan jag hade en sån här helt ensam-skriv-dag. Jag hade längtat efter den länge.

Gissa vad jag vaknar upp till? Total tystnad, vilket inte betyder någonting annat än strömavbrott igen! Det är inte bara i Allmänningen utan hela trakten, inklusive San Gil. De gör något underhåll, tydligen. Elen kommer tillbaka klockan sex. En halvtimme EFTER det att Salvador och Francesca gör det.

Jag har mindre än halva batteriikonen full, vilket på min gamla dator betyder ungefär en timmes batteri kvar. Men det sägs ju att man jobbar mycket bra under tidspress!?

När det regnar tropiskt

Om söndagarna i Allmänningstrakten får man inte pyssla med kaffe. Däremot får man sitta i affären och dricka öl och läsk, åka och bada i floden, äta ajiaco – Colombias sopp-svar på söndagsstek – och gå till mässan klockan 5. Vi gjorde punkt 1, 2 och 3. Sen öppnade sig himlen, strömmen gick och det regnade in just där vår madrass ligger.

Tropiska regn är vackra, farliga och oberäknerliga. Som jordbävningar ungefär, fast vanligare och mer närvarande, mer fruktade. Några sekunder och allting kan hända. Att en gammal tjock gren brister. Att bilar kör fast. Att en kraftstation exploderar. Att broar faller ihop. Att husgrunder släpper och rasar ner i raviner. Att kor flyter iväg. Att en livsstids arbete går om intet.

Vet ej om det fått plats i Sverigemedia, men de senaste två årens regn har skapat en humanitär katastrof i Colombia. När el dique, en konstgjord kanal brast 2010, blev hela byar uppe vid karibiska kusten havsbotten på några minuter. I städer som Medellín och Manizales har regnet bidragit till erosion som begravt hela bostadsområden i rasmassor. Inte så långt härifrån sprack en hel by. Det ser helt osannolikt ut på bilder. Byns centrum, kyrkan, är sprucken i två precis lika stora delar.

Allmänningens kullar har klarat sig bra, mycket på grund av att det fortfarande är så glesbefolkat att husen varken behöver byggas på branter eller på flodbäddar för att få plats. Och när man sitter i spöregn på säker mark uppe på sin kullplatå så är det väl så att det blir lättare och mysigare att tänka på de tropiska regnens fin-sida. Några sekunder och allting kan hända. Att ärkefiender börjar prata eftersom de av slumpen strandsätts under samma tak. Att familjer svetsas samman. Att annars oberättade historier berättas. Att bebisar blir till. Att stora tankar tänks. Salvador kom på den innovativa idén att börja bygga hus med toa och kök inne och inte ute som alla har här. Så man inte blir blöt alltså, när man ska kissa, sa han och tillade stolt: Man hade nog kunnat rädda MÅNGA snoriga näsor.

En kerub i elstolpen

Jag vaknar av kylskåpet. Jag bytte till mig det mot en kaffekokare jag fick som tack av Magnus Linton för ett lägenhetslån i Bogotá för många år sedan, vilket var ganska orättvist mot den fina kaffekokaren. Det frustar, stånkar och låter som den gamla generatorn på byns sjukhus. Barnen sover fortfarande, som kattungar med Francescas fot i Salvadors armhåla, Illampu i ett osannolikt sicksackmönster under och över deras kroppar och det tar flera nyvakna sekunder innan jag fattar vad jag hört – ELEN! Upp med dörren, kisa mot den starka morgonsolen och se….. en sjungande kerub. B-A har klättrat upp i min elstolpe med sin tunga kropp och besjunger morgonen med len röst.

“Vem ringde?, frågar jag.”

“Arkitekten, säger han och så skrattar vi för vi vet båda vad som är så roligt.”

När elen går är det ”stadsfolk” som slänger sig över mobilerna. Jag är i och för sig ingen urban människa i bemärkelsen storstad (född Karlshamn), men här är jag det, i alla fall det gäller el. Uppväxt med mottot: Tänd lampan när du läser så du inte förstör synen! Här sitter de flesta i ständigt halvmörker och nystar garn, virkar väskor eller läser läxor. Det sorliga är att de inte gör det för att spara miljö utan för att spara pengar, medans de som flyttat in (som exempelvis jag och Arkitekten) har någon slags romantiskt bondebild i bakhuvudet att det ”är mysigt” utan el. Ändå är det vi som är de första att slänga oss på telefonen när elnätet faller.

“Men vänta, du hänger i min stolpe. Är det vårt fel?”

B-A är snäll idag.

“Nä, säger han, sänker rösten och nickar mot grannen borta på kullen mitt över. Det är nog Arkitektens. Man har ju hört, att han byggt ut…”

Det blir ofta såhär när det gäller elen. Utpekande och anklagande sådär. Egentligen tycker jag att det är elbolagets fel. Vi betalar ju för en tjänst och då är det deras ansvar att bygga ut nätet. Men det säger jag inte till B-A. Han är ju elbolagets man och kanske inte kommer

Kolsvart

Det är först när jag stänger av motorn som jag fattar att allting inte är som det ska, ingen kyrkomässa på grannens radio, ingen såpopera brusar nere hos Paola, inget varmrött sken lyser från springorna i Marías dörr. Förutom enstaka eldflugor och mobilficklampans gröna stråle är allting kolmörkt, knäpptyst och – för några sekunder – nästan andligt. I alla fall tills min sexåring Salvador krockar med ett träd.

“Aj!”

… tvillingsyrran Francesca blir dyngsur av ett regnvått bananblad..

“Iiiiiiii!”

… lilla Illampu vaknar tröttsur i sin stol…

“Uuuuuuhhh!”

.. och så jag:

“Fan.”

För nu börjar PROCEDUREN. Leta upp två skruvmejslar – en stjärn och en plan – treva mig fram till husets baksida, skruva loss det rostiga locket till basförsäkringen, upptäcka att den är död, säga fan igen, snubbla över hunden, tända ljus i uteköket, leta upp husnyckeln under hemliga stenen, fumla in tre barn till sängen, hjälpligt knyta fast myggnätet och lägga mig med datorns sista batteri och undra om det är symptomatiskt eller konstigt att börja en blogg om colombianskt landsortsliv med strömavbrott?

Man MÅSTE nog förresten göra det. Elen försvinner nämligen ungefär två gånger i veckan, av någon anledning oftast under helgen och det är, på sitt sätt – helt i sin ordning. Allmänningen fick sin första elinstallation i slutet av 90-talet då invånarantalet låg kring hundra. Sedan dess har bygden växt med buller och bång, men inte elnätet. Det hotas ständigt av nedfallande träd, el-tjuvar, överbelastning, ett ganska frånvarande elbolag och en energi-oberoende befolkning som kan gå i flera dagar utan att hojta till.

Det finns för övrigt två hojt-alternativ. 1). Leta upp bygdens inofficiella elektriker Espedito 2) Ringa elbolagets man B-A. Ingen av dem funkar så här dags. B-A sover (och blir sur om man väcker honom – jag har provat!). Och Espedito…  å jag kan se honom framför mig, leende i sitt sköna kvällshäng med cig i gipan, mitt uppe i någon av de två rivaliserande borgmästarkandidaternas politiskt färgade soundsystems. Eller vänta.. nä. Det hörs ingenting inget diskodunk borta från Jesus bar. Hela bygden verkar vara utan el. Skönt på något vis.. romantiskt liksom.. det är ju precis just så som det var ”förr”,  för en sådär 10 år sedan….

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...